Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - C. Luthersk mission på 1700-talet - Hans Egede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 71
Dsn 4 juni uppnådde de sydkusten af Grönland, men den
sammanhängande, flytande isen omöjliggjorde landningen. I flera veckor
arbetade skeppen förgäfves på att nå land, besättningen ville vända
hem igen, men Egede uppsände oaflåtliga suckar och böner till
Herren. En dag voro skeppen nära att krossas mellan isbergen, men
Egede tröstade sig med aposteln Pauli erfarenheter på hafvet (Apg.
27), och den 3 juli lyckades de ändtligen komma in till en ö i
Balsfjorden. Egede kallade platsen Haabets Havn («Hoppets hamn»), och
här anlades den första kolonien.
Eskimoerna närmade sig snart i kanoter och kvinnobåtar och
voro i början ganska tillmötesgående och hjälpsamme. Men då de
fingo se, att norrmännen gåfvo sig till att bygga hus, försvunno de
helt och hållet, och det blef en lång och svår pröfning för Egede,
att det tycktes vara alldeles omöjligt att komma i något slags
beröring med dem. Och då detta sedermera lyckades honom — och det
så fullkomligt, att de småningom icke ville hafva med någon annan
än honom att göra —, så måste han ju bittert känna den stora
missräkningen att icke finna något spår af de i forna tider ditflyttade
landsmännen. Sålunda fanns ej heller någon anknytningspunkt alls
för inhämtandet af eskimoernas ofantligt svåra språk, och till sin sorg
märkte han, att i allmänhet desse stackars outvecklade hedningar stodo
så lågt i rent mänskligt afseende, att man kunde tvifla på
möjligheten att öfver hufvud taget uträtta något för dem. Men Hans Egede
förlorade icke tron därpå, att det var Gud, som hade sändt honom,
och hans hjärta fylldes af en innerlig kärlek till de elända, så att han
aldrig tröttnade på att färdas bland dem, bo i deras stinkande kojor,
vårda dem under sjukdom och undervisa deras barn.
Redan följande år stod hela missionens tillvaro på spel.
Utsikterna till en fördelaktig handelsförbindelse hade nämligen slagit fel.
Hvalfångsten misslyckades, och ännu midt på sommaren 1722 hade
intet norskt fartyg visat sig. Provianten höll på att tryta, och alla
nybyggarne fordrade, att man skulle resa hem. Till och med Egede
själf trodde sig böra gifva efter, och dagen för afresan var bestämd.
Hans hustru Gertrud var den enda, som icke ville uppgifva hoppet —
och så kom det länge väntade skeppet, välförsedt med
Iifsförnödenhe-ter och medförande en kraftig uppmuntran från hemlandet.
Med otrolig flit studerade Egede (och den medhjälpare, Top,
som han erhöll 1723) det svåra eskimospråket. Han och hans bägge
söner, som blefvo honom till stor hjälp, bodde en längre tid hos
grönländarne, och sedermera fick han ett par infödda barn hem till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
