Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - C. Luthersk mission på 1700-talet - Trankebarmissionens senare historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 76 -
blick och sinneslugn, hvarför han ständigt råkade i delo med de
öfrige missionärerna. Visserligen försummade han icke att förkunna
evangeliet — under sin vistelse i Trankebar döpte han 174
hedningar — men han ifrade entusiastiskt för skolväsen i stor skala, äfven
med användande af hedniske lärare, och detta medförde svikna
förhoppningar för missionen. Han hade därjämte en omättlig håg att
öfversätta. Hela gamla testamentet — äfven apokryferna — en mängd
psalmer m. m. öfversatte han på tamuliska språket, tyvärr med alltför
stor hast, så att arbetet till stor del måste göras om. Och knappt
hade han kommit till Madras, förrän han kastade sig på teluguspråket
och började sammaledes göra öfversättningar till detta.
På grund af oenighet med de öfrige missionärerna flyttade
nämligen Schultze år 1736 till Madras, där han snart fullständigt
öfvergick i engelsk tjänst (under »Sällskapet för kristendomens utbredande»).
År 1742 reste han hem till Halle för att där fortfarande lefva för sina
öfversättningars utgifvande i tryck († 1760).
Den viktigaste ledaren efter Schultze var Christoph Theodosius
Walther, prästson, född i Neumark 1699, utsänd till Indien jämte
tvänne andre år 1725. Han var en sällspordt älsklig, troende man
med ganska betydande lärdom. Han skref en kyrkohistoria på
tamuliska språket, ordnade katekumenväsendet pä bästa sätt och arbetade
så nitiskt och väl tillsammans med de andre missionärerna, att hans
tid anses för den bästa blomstringstiden i själfva Trankebar. Tyvärr
bröts hans hälsa tidigt af klimatet, och sedan han måst jorda icke
blott flere af sina medarbetare, utan ock sin hustru och alla sina barn,
tog han ett rörande afsked med församlingens äldste och lämnade
Indien 1739. Till och med ombord på fartyget dref han, trots sin
kroppsliga svaghet, mission och döpte 16 slafvar. I Köpenhamn
gjorde han ett sådant intryck, att konungen ville hålla honom kvar
och göra honom till föreståndare för ett nytt missionsseminarium.
Men hans hälsa var bruten, och år 1741 fick han en stilla och
välsignad död i Dresden.
Under hans tid skedde en betydelsefull utvidgning af
tamulmis-sionen. Den danska besittningen Trankebar gränsade intill radjans
(konungens) af Tandjur land, där Ziegenbalg gjort ett fåfängt försök
att vinna fotfäste. Men år 1728 vände sig Radjanaiken, en
underofficer i radjans tjänst och son af en katolsk fader, skriftligen till
missionen i Trankebar med bön om evangelisk upplysning. Genom
de honom tillsända skrifterna blef han så gripen af Guds ords
härlighet, att han på egen hand började undervisa tre hedniske soldater i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
