Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - D. Herrnhutarnes mission - Brödraförsamlingens mission i Västindien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 95
rerna. Och hvarje söndag samlade bröderna omkring sig en skara
lyssnande negrer, hvilkas förtroende de snart vunno genom sin
vänlighet.
För att själfve kunna förtjäna sitt uppehälle åtogo de sig
reparation och uppförande af hus, hvilket arbete Nitzschmann i egenskap
af timmerman förestod, under det att Dober, som egentligen var
kruko-makare, jämte några negrer gjorde tjänst som handtlangare.
Nitzschmann skulle emellertid enligt brödraförsamlingens bestämmelse
återvända till Herrnhut, och Dober blef ensam kvar. Snart fick denne
anställning som hofmästare hos öns guvernör, en plats som han
nästan blygdes öfver, därför att den var alltför god. Vid denna tid
började Antons syskon visa tecken till uppspirande andligt lif, och då
den nya platsen icke medgaf Dober så mycket umgänge med
negrerna, som han önskade, lämnade han densamma åter och antog en
ytterst usel anställning i Tappus. Här kunde han ständigt få vara
tillsammans med sina väckte, hvilkas antal nu stigit till fyra. Och
efter några månaders förlopp mottog han en plats som
plantageföreståndare, hvarvid han erhöll det bästa tillfälle till umgänge med negrerna.
Dober är negermissionens verklige grundläggare, som först sådde
lifvets utsäde i negrernas hjärtan. Men länge fick han icke lof att
verka där. Ar 1734 anlände en hel koloni af bröder till S:t Thomas
— med S:t Croix till bestämmelseort —, och de medförde budskap,
som kallade honom hem, alldenstund han valts till äldste i Herrnhut.
Med tungt hjärta lämnade han Västindien, och en tid bortåt låg
missionsarbetet på S:t Thomas helt och hållet nere, ty de, som sändes för
att aflösa honom, dels dogo, dels flyttade till S:t Croix för att hjälpa
sina bröder därstädes. Sedan nämligen Danmark köpt S:t Croix, hade
den nyssnämnde v. Pless bedt Zinzendorf om att sända en koloni
öfver till hans jordegendomar därstädes för att uppodla ön, och ehuru
man i Herrnhut icke tyckte om denna sammanblandning af timligt
och andligt, hade man dock gått in på hans begäran. Men det
aflopp illa. Klimatet bortryckte den ene efter den andre, och svage
och modlöse vände 1736 de siste tillbaka till Herrnhut.
I hemlandet förlorade man dock icke modet. Då budskapet om
tio bröders död anlände, uppstämde församlingen — sedan den första
sorgen lagt sig — Zinzendorfs bekanta vers:
Es maren selin dahingesäht,
als wärcu sie verloren, —
auf ihre Beeten aber steht:
ilas ist die Saat der Mohren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
