Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - D. Herrnhutarnes mission - Brödraförsamlingens mission i Västindien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 97 -
så att snart omkring 200 negrer dagligen sammankommo efter slutadt
arbete för att lära att läsa och skrifva och därefter undervisas i
kristendomen, hvartill ytterligare kommo enskilda samtal, så att
sammankomsterna kunde ibland räcka ända till midnatt.
Men nu, då verkan af Guds ord förmärktes, började också
förföljelsen. Somlige slafegare piskade de negrer, som gingo på
sammankomster, och brände deras böcker, och särskildt måste kvinnorna,
som nu ej längre ville låta sig användas i vällustens tjänst, lida
mycket. »Här är en stor strid mellan ljus och mörker,» skref
Spången-bero, sedermera ledare af Herrnhut, då han under denna första tid
besökte bröderna; »en stor och kraftig dörr har blifvit öppnad för
mig, och där äro mänga motståndare (1 Kor. 16: g). Huru gärna
skulle jag icke vilja blifva kvar här för att dela brödernas försmädelse
och deras välsignelse!»
Fr. Martin, som hittills verkat som lekmannapredikant, blef år
1737 prästvigd på grund af en skrifvelse från biskop Nitzschmann
och kunde snart därpå döpa 30 negrer och skrida till en formlig
organisation af församlingen. En liten plantage på höjderna öster om
Tappus inköptes, och genom basunstötar, hvarför ock platsen fick
namnet Basunberget, kallades de kristne dit till gudstjänst.
Men dessa nya händelser gåfvo fienderna anledning till ny
förföljelse. Man bestred giltigheten af Martins prästvigning, på den grund
att den icke blifvit stadfäst af konungen. Därjämte blefvo Martin och
hans medhjälpare Freundlich, därför att de under en rättegång
vägrade att aflägga ed, som de icke kunde förlika med sitt samvete,
ådömde penningböter och, då de icke kunde betala dem, kastade i
fängelse. Negrerna följde dem i stora skaror till fängelseporten under
höga klagorop och utsatte sig ofta för soldaternas våldsamheter blott
för att från fängelsets fönster få höra ett par ord från sina älskade
lärare.
Och icke nog härmed. Martin hade vigt Freundlich vid en
omvänd mulattkvinna; men om hans prästvigning vore ogiltig, så
vore Freundlichs äktenskap äfvenledes olagligt. Därför blef denne
för förargelseväckande samlif dömd till lifstids fängelse vid
ankarsmedjan å Köpenhamns örlogsvarf, under det att hans hustru skulle
säljas. Denna dom kom dock aldrig att verkställas.
Under dessa vedervärdigheter ankom helt oväntadt, och utan att
någon anade det, Zinzendorf i sällskap med flere bröder till S:t Thomas.
Innan de nådde fram till ön, frågade han sina vänner: »Hvad skola
vi göra, om våra bröder ej mera finnas där?» — »Nåväl, då äro ju
H. Ussing, Illustr. Missionshistoria. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
