Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - D. Herrnhutarnes mission - I Nordamerikas urskogar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 108 -
kastade detta bref på elden. Då begagnade guvernören alla medel
för att förmå en af de vilda stammarna till att öfverfalla och utrota
de kristna indianförsamlingarna. Men det dröjde länge, innan han
fann någon, som var därtill villig. Huronerna åtogo sig detta värf.
Stortjutande störtade sig de vilda horderna öfvef missionsstationen.
Kyrka, skolor och missionärsbostäder lades i aska, hvarvid
Zeisber-gers alla dyrbara manuskript brunno upp. Zeisberger själf och de
öfrige missionärerna jämte kvinnor och barn kastades halfnakne som
fångar in i ett par usla kojor och sväfvade i fyra dagar mellan lif
och död. Sedan blefvo de kallade inför höfdingarne och — så hade
Herren vändt deras bödlars sinnen — fingo lof att åter församla sin
hjord och flytta till Sanduskyfloden, sydväst om Eriesjön.
Här kommo nya vedermödor till: hungersnöd och vinterköld i
den vilda trakten. Och då en del af de utvandrade vände tillbaka
till det förstörda Gnadenhütten för att söka efter några lifsmedel, blefvo
de därstädes på det nedrigaste sätt under sken af vänskap
tillfångatagne af en amerikansk ströfkår och — 95 till antalet — skalperade
och nedhuggne år 1782. Medan de ännu voro djupt uppskakade
öfver denna sorgliga händelse, utfärdade den engelske guvernören en
befallning, att missionärerna skulle öfvergifva församlingarna. Dock
lyckades det Zeisberger och hans outtröttlige medhjälpare att ännu
före krigets slut 1783 samla sina förskingrade indianer vid
Huron-floden, där ett tredje Gnadenhütten anlades. Men de kunde aldrig
glömma sitt älskade hem vid Muskimgan, och efter ytterligare en serie
flyttningar och anläggandet af flera nya stationer — däribland
Fair-field, den enda som ännu vidmakthålles af herrnhutarne — erhöll
Zeisberger omsider 1798 tillåtelse att anlägga Gösen i närheten af
de forna boningsorterna.
Och här vandrade han ännu vid 80 års ålder förmanande och
tröstande från hus till hus, ärad af folket som en fader och ända till
sin död själen i indianmissionen. En glädje blef det honom ännu
beskärdt ätt upplefva: En dag satt den åldrige Zeisberger vid
solnedgången utanför sin hydda. Plötsligt hördes buller — det var en
skara personer, som kom. Indianerna samlade sig strax för att
försvara sin älskade lärare, men skarans höfding — samme man, som
en gång tillfångatagit Zeisberger — bugade sig vördnadsfullt för den
gamle och sade, att han komme för att få del af den skatt, som
han ägde.
I oktober 1808 kände Zeisberger slutet nalkas. Efter 67 års
outtröttligt arbete i missionens tjänst väntade han lugnt på Herrens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
