Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - E. Förberedelsen till det stora genombrottet - Politiska händelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 115 -
De första knopparna äro dock redan ett förebud till den
annalkande sommaren. Missionens Herre har stigit upp och uttalat sin
konungsliga befallning. Och under det att de första, på tidens
tecken uppmärksamma trosvittnena draga ut med evangeliets segerbud,
verkar den store världsstyresmannen själf i det fördolda och
förbereder det stora genombrottet genom en hel kedja af världshändelser och
folkrörelser, som vid första ögonkastet tyckas hafva föga eller intet
med missionen att skaffa.
Vi hafva förut (sid. 27) sett, att den evangeliska kyrkan under
1500-talet saknade både yttre och inre betingelser för att kunna
upptaga det stora arbetet med missionen. De nyupptäckta landen voro
lagda utanför den katolska världens dörrar, och i sin inre utveckling
var den evangeliska kyrkan ännu långt ifrån färdig att bära upp en
sann evangelisk mission. Men under loppet af 1700-talet sker i bägge
dessa afseenden en genomgripande förändring.
I Nordamerika tillbakatränga engelsmännen både spanjorerna
(söderut) och fransmännen (norrut). Segern vid Quebec 1759 befäster
deras välde i Canada. Och då mot slutet af århundradet Förenta
staterna lösrycka sig från England, så betyder detta ingalunda någon
förminskning, utan efter hand en mycket stor ökning af den
protestantiska världsmakten. Det är en dotter, som blir myndig och får
sitt eget hem, hvarifrån hon i själfständighet blifvit sin moders
med-hjälparinna. Förlusten af de nordamerikanska kolonierna gaf till och
med England impulsen till att söka sig vidare ut i världen och börja
kolonisera det nyupptäckta Australien (först såsom deportationsort
för brottslingar: Port Jackson, anlagdt 1788), hvilket slutade med att
hela den femte världsdelens kontinent kom under engelskt välde.
I Ostindien blefvo först portugiserna undanträngde af
holländarne, och sedermera desse af engelsmännen. På ett förunderligt sätt
kom efter hand största delen af Främre Indien i det
engelskt-ostindi-ska kompaniets händer. Det var för visso icke kristendomen, som
därigenom vann seger. Tvärtom var det jordisk vinningslystnad, som
var drifkraften, och våld och list utgjorde ofta medlen. Den välvilja,
som engelsmännen under 1600-talet hyst för evangeliets utbredande,
gick därvid förlorad, och det ostindiska kompaniet blef under
långliga tider det värsta hindret för kristendomen och missionen. Dock
bör man, om man vill vara rättvis, icke glömma, huru förfärligt
tillståndet i Indien var före den tiden, i ty att detta stora, härliga land
ständigt sönderslets af inbördes oenighet och härjande krig mellan de
olika furstarne och folkstammarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
