Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Genombrottet - A. Missionsväckelsen inom kristenheten - Väckelsen i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 133 -
Jämsides med denna samkyrkliga tidsrörelse böra vi emellertid
betrakta den särskilda missionsväckelsen inom den gamla engelska
statskyrkan (Church of England). Från det evangeliska (lågkyrkliga)
partiet i kyrkan hade visserligen åtskillige episkopale ingått i
Londonsällskapet. Men i det hela taget förblef episkopalkyrkan oberörd.
Missionsandan hade där ännu icke vaknat, och den gamla kyrkliga oviljan
mot nonkonformisterna (de öfriga kyrkosamfunden) gjorde det stora
flertalet inom kyrkan oemottagligt för en väckelse, som
hufvudsakligen uppbars af desse.
Därför har missionsrörelsen inom den engelska statskyrkan sin
egen historia. Den första tanken därpå kom från Indien. Charles
Grant, en inflytelserik lekman i Calcutta, hade genom att dragas in
under Schwartz’ inflytande fått blick för den stora missionsuppgiften
i Indien. I förening med den nitiske fältprästen Brown utarbetade
han en plan till en vidtomfattande mission i Bengalen och insände
densamma till ärkebiskopen af Canterbury. Samtidigt ombådos de bägge
unge ledarne för de troende i England, lekmannen William
Wilber-force och prästmannen Charles Simeon, att taga sig af saken, som
man tänkte sig kunna främja genom parlamentet.
Denna statskyrkliga väg var dock icke Herrens. Ja, då
Wil-berforce vid förnyåndet af Ostindiska kompaniets privilegier år 1793
förmådde underhuset att antaga en bestämmelse om uppmuntran och
främjande af skolor och mission i Indien, uppväcktes inom
handelsvärlden en riktig storm däremot. I ett utfärdadt upprop hette det,
att tiden vore alltför upplyst för att man skulle kunna göra
proselyter, och att missionärer i Indien skulle fördärfva kompaniets intressen.
Biskopar och präster understödde kampen mot »fanatici», och den
antagna bestämmelsen ströks igen! Men inom de små ledande
kretsarna fick missionstanken icke lof att dö. Ch. Simeon, ett af
Herrens stora vittnen, som under allehanda motstånd och förföljelse
åstadkom väckelse i Cambridge och utbredde välsignelse rundtomkring,
låg denna tanke så om hjärtat, att han på skämt kallade Indien sitt
»stift», »Det eklektiska samfundet», stiftadt 1783 af en liten krets
troende präster och lekmän för att rådpläga om kyrkans nöd,
diskuterade också missionsfrågan, och då de bägge andra
missionssällskapen anvisat vägen till målet genom fria föreningar, väckte Ch. Simeon
på allvar frågan om att inom statskyrkan taga itu med liknande
missionsarbete. Wilberforce och Grant, hvilken under tiden återvändt från
Indien och under en följd af år innehade posten som en af
ostindiska kompaniets direktörer, bibeltolkaren Thomas Scott (sällskapets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
