Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Genombrottet - B. De förste banbrytarne därute - Serampur-missionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 142 -
Ar 1799 kommo de dock åstad och landstego i den danska
kolonien Serampur, belägen ett par mil norr om Calcutta. Just
som de stodo i begrepp att draga till Mudnabatti, anlände från den
engelska regeringen en skrifvelse att strax skicka desse missionärer
hem igen. Men lyckligtvis var den danske kommendanten, öfverste
Bie, en allvarlig och bestämd man, som afvisade all inblandning från
engelsk sida. Sålunda blef det dem dock omöjligt att lämna den
danska kolonien. Då emellertid Carey samtidigt miste sin plats, och
myndigheterna hotade med att förbjuda honom allt missionsarbete,
slutade det med, att han år 1800 tillika med allt sitt folk flyttade till
Serampur, där missionen nu för långliga tider erhöll sitt hufvudsäte
under beskydd af samma danska flagga, som på 1700-talet öppnat
väg för evangeliet i Sydindien.
Ward fick strax brådt med att trycka nya testamentet.
Marsh-mann och hans hustru Hanna, »den första kvinnliga missionären i
Indien», upprättade tvänne skolor (helpensioner) för europeiska barn,
hvilka skolor blefvo så utmärkt ledda, att de skaffade missionen en
stor inkomst. Kort därpå öppnade de äfven för de infödde en skola,
som blef talrikt besökt.
Careys hustru hade allaredan före flyttningen blifvit sinnessjuk
och återvann aldrig förståndets bruk; hon måste hållas inspärrad, men
man vårdade henne med outtröttlig omsorg i tolf år ända till hennes
död. För öfrigt lefde missionärerna tillsammans i ett gemensamt
hushåll ett förnöjsamt och arbetsamt lif i inbördes kärlek, upptagne dels
af litterärt arbete, hvarigenom de skapade en hel indisk kristlig
litteratur, dels af predikan för hinduerna på gatorna och vid templen.
Omsider skedde äfven — efter sju års böner — det första
dopet. En timmerman vid namn Krisjnu, som var berörd af ordet,
råkade bryta ena armen. Thomas förband honom och vittnade så
innerligt om Jesus, att den förstnämnde utropade: »Fräls mig, fräls
mig!» Till hedningarnes fasa bröt han med sin kast genom att äta
tillsammans med missionärerna, och några dagar därefter bekände han
öppet sin tro. Den stackars Thomas, som alltid var något öfverspänd,
blef vansinnig af glädje, och under det att hans och fru Careys skrik
hördes från deras rum, drog den lilla skaran bort till floden, där
Krisjnu och Careys äldste son, Felix, blefvo döpte under lifligt
deltagande af talrika tillstädesvarande. Den danske kommendanten utgöt
tårar af glädje däröfver.
Nästa dag kom icke en enda lärjunge i skolan för de infödde,
men det dröjde icke länge, innan lärgirigheten ånyo gjorde sig gäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
