Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Genombrottet - B. De förste banbrytarne därute - Van der Kemp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 155 -
het för Guds vilja intog honom. Då ljöd i hans inre en röst: »Du
får icke öfverlämna dina kära ensamt åt Gud, alltings skapare, utan
åt mig!» Kemp förstod, att det var Jesus — hvilken han hade
förföljt — som nu talade, och svarade: »Ja, Herre, det gör jag!» Och rösten
fortfor att uppmana honom att öfverlämna äfven sig själf i Frälsarens
händer. Samma dag gick han till nattvarden och hängaf sig sedan
åt bibelläsning för att riktigt lära känna sin Frälsare; och Guds frid
och fröjd uppfyllde honom rikligen.
Han lefde nu ett par år i stillhet och egnade sig åt studiet af
österländska språk. Då föll i hans händer en liten skrift från
Londonmissionen: uppmaningen att blifva missionär träffade honom som
«n blixt (i synnerhet genom några ord ur Dom. 5:23), och efter många
böner anmälde han sig hos missionsstyrelsen i London.
Redan före sin afresa blef han i tillfälle att gifva impulsen till
stiftandet af det nederländska missionssällskapet, och i
november 1798 seglade han — å ett fartyg, som skulle öfverföra 240 grofve
brottslingar till Australien — tillsammans med tre andre missionärer
(holländaren Kicherer och tvänne engelsmän) till Kaplandet, på
hvilket Londonsällskapets tankar just då blifvit riktade. De hade en
svår resa med stormar och elak sjukdom ombord, men flere
brottslingar fingo de den nåden att omvända, och den 31 mars 1799 nådde
de fram till sin bestämmelseort.
Det var för öfrigt ingalunda någon gynnsam tid för en mission
i dessa trakter. De vilda folkstammar, bland hvilka man skulle
arbeta, hottentotterna i själfva Kaplandet och kaffrerna nordost därom,
långs utmed hafskusten, voro nomadfolk i naturtillståndet, tjufaktiga,
lögnaktiga och lättjefulla, lefvande i månggifte, till sin åskådning helt
och hållet bundna vid det jordiska, nästan i fullkomlig saknad af all
annan religion än trolldomsfruktan. Till stort antal hade de i
Kapkolonien blifvit de holländske invandrarnes lifegne, och boerna voro
öfver hufvud taget fiender till all mission. De fasthöllo strängt vid
sin egen ortodoxa kristna lära och sina sedvänjor, men till största
delen var det död formkristendom, och det föll dem aldrig in att
anse de stackars hottentotterna — eller de ganska talrike, införde
ne-gerslafvarne — för människor *). De tålde icke ens, att de svarte
fingo taga plats i en kyrka. (»Intet tillträde för hundar och hotten-
*) En missionär beskyllde en boer för att hafva skjutit en människa. »Ack, nej,
Mynheer!» svarade denne. »Gud bevare mig för en sådan synd!» »Men har du då icke
nyligen skjutit din dräng? — »Jaså, Mynheer menar de där »Schepsels» (kreaturen)? Jo,
sådana har jag skjutit många.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
