Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - A. Missionsrörelsen i de evangeliska landen - Allmän öfversikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 167 -
med hvarandra och stå i inbördes beröring, hvarför ock helt
naturligt särskilda sällskap uppstå för hvarje land eller mera själfständig
landsdel för sig — det sistnämnda var förhållandet särskildt i Tyskland,
hvars olika trakter på den tiden hade mycket ringa gemenskap med
hvarandra. Dels personliga, i det att här och hvar betydande
personligheter icke riktigt kunde få tillräckligt utrymme åt sig inom de
utstakade trånga gränserna och för att realisera de särskilda idéer, som
de med större eller mindre rätt ansågo sig hafva fått från Herren,
bröto sig nya banor. Dels och kanske allra mest konfessionella,
i det att kristne af olika kyrklig bekännelse allt mer och mer
upptogo hvar sitt missionsarbete.
I den första glädjen öfver lifvets återuppvaknande efter
rationalismens ofruktbara tidsskede hade man ju öfver hufvud taget föga
blick för värdet af de olika kyrkosamfundens karakteristiska
egendomlighet; till och med katoliker och prostestanter möttes på den tiden
rätt ofta inom smärre kretsar i broderskärlek. Ännu mera naturligt
var det då, att man i den stora gemensamma missionsuppgiften trodde
sig kunna förena alla evangeliska krafter. Men efter hand som det
kyrkliga lifvet utvecklade sig, öfvergick man från väckelsens
obestämdhet till de gamla, mera fasta formerna och ville då naturligtvis också
göra dem gällande under arbetet för Guds rike. Därför började snart
de konfessionella separatintressena göra sig gällande, och småningom
förskaffade sig de flesta kyrkosamfund och »denominationer» (den
allmänna beteckningen för de talrika engelska samfunden) sin egen
mission.
Så måste det otvifvelaktigt också vara. Ett gemensamt arbete
kan ske på flera punkter, där det gäller blott ett begränsadt syfte,
hvarom man är ense (sålunda framför allt i fråga om bibelspridning).
Men då det (såsom i missionen) gäller grundläggandet af ett kyrkligt
lif i dess helhet, så möter man både i kyrkoförfattning,
sakramentsförvaltning, ordets förkunnande och barnuppfostran frågor, som olika
uppfattas af de olika kyrkorna. Det entusiastiska mötet år 1795 var
därför ingalunda någonting oriktigt eller fruktlöst. Det innebar
andlig sanning under väckelsens första tid. Och dess stora grundtanke:
»att de alla måtte blifva ett», skall fortfarande lysa utöfver den
evangeliska missionen med förmaning, att det praktiska afsöndrandet
under arbetet i detalj icke måtte medföra splittring och strid, utan måtte
uppgå igen i en andlig gemenskap, hvaraf man må lära känna, att
de — en hvar med sina nådegåfvor — äro lemmar på en och samma
kropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
