Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - B. De första segrarna - Svårigheter och sorger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 205 —
vid 12 års ålder blef drottning, lefde ett vildt lif, som vittnade om
det hedniska släktarfvets sorgliga inflytande.
Men under alla sorger och svårigheter fortsatte missionärerna
sitt arbete och lärde sig i trohet, med omväxlande bruk af tuktan
och öfverseende, att sköta det folkuppfostrande värf, som förelagts
dem. Den mest betydande af den första uppsättningen, Henry
Nött. den ypperste folkpredikanten bland dem, fullbordade 1835 sitt
stora lifsverk, bibelns öfversättande på tahitiska språket, reste själf till
England för att leda tryckningen af densamma, men återvände sedan
och tillbragte under tilltagande svaghet sina sista år med det arbete,
som han älskade († den 1 maj 1844).
Hans sista år förmörkades af ännu en missionssorg, hvarom
underrättelsen kom från Tahiti: katolikernas inträngande. Redan
en längre tid hade evangeliets seger i Söderhafvet väckt
romerk-katol-ska kyrkans uppmärksamhet. Man måste försöka att frånrycka
»kät-tarne» deras eröfringar, och man var icke nogräknad i valet af medel.
Från Sydamerika drogo 1835 två katolske präster till Gambier-öarna
och därifrån under förklädnad till Tahiti, men de blefvo utvisade.
Ett franskt krigsskepp tog sig emellertid af deras sak. Drottningen
måste betala stora penningböter och lämna katolikerna all frihet.
Förgäfves sökte hon stöd hos England emot fransmännens våldsamheter;
hon nödgades 1842 erkänna Frankrikes protektorat. Fortsatta
orättvisor ledde till ett öppet krig 1846, hvarunder infödingarnes
vapenplats efter ett halft års hjältemodigt motstånd genom förräderi föll i
fransmännens händer, och drottning Pomare, som tagit till flykten,
måste underkasta sig segrarnes anspråk. Tahiti och Eimeo
(Georgi-ska öarna) tvungos Londonmissionärerna lämna på en enda när,
nämligen Howe, hvilken man icke kunde hindra från att sköta sin syssla
som präst för de där bosatte engelsmännen. Missionens egendom
indrogs, och endast katolska franska skolor tåldes. Fransk lättfärdighet
och dryckenskap fingo inpass på öarna.
Men den evangeliska församlingen höll bättre stånd, än man
vågat vänta. I motgångens skola lärde sig drottningen allvar och blef
kyrkans trofasta vän († 1877). De infödde Tahitiprästerna
samman-höllo medlemmarne och understöddes af missionär Howe med goda
råd. Den tahitiska bibeln blef dem ett godt värn mot katolicismen.
Och äfven om mycket tog skada, måste man dock slutligen besanna, att
all denna motgång haft sin stora uppfostrande och rensande betydelse.
De västra, egentliga Sällskapsöarna (Raiatea m. fi.) blefvo ännu
i många år genom Englands inflytande bevarade mot fransk och ka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
