Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - De stängda portarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 236 - -
Först efter år 1834 upptog brittiska bibelsällskapet (i likhet
med det stora religiösa traktatsällskapet) i Indien missionsarbete i
egentlig mening, början till den storartade verksamhet, som varit ett
stöd för alla missioner rundtomkring på jorden, och hvars program
finnes i årsberättelsen för 1838, hvilken slutar med dessa ord:
»Låtom oss icke hvila, förrän vi, efter att hafva satt vår fot på hvarje
kust och skänkt bibeln på alla tungomål, kunna peka på den
uppslagna boken och utropa: »Jord, jord, jord, hör Herrens ord!»
En ny telning på missionens stam under denna tidrymd är det
särskilda kvinnomissions-arbetet. Ty i fråga om österlandets
kvinnovärld fann man fullkomligt stängda dörrar. Missionärerna kunde
öfver hufvud taget icke komma i beröring med dem på grund af
kvinnornas afspärrning och utestängning från allt offentligt lif. I zenana
och harem var det för en man omöjligt att intränga. Erfarenheten
häraf föranledde, såsom vi sett, bildandet af särskilda
kvinnomissions-sällskap (sid. 171), som utsände kvinnor för att få tala med kvinnorna,
och en ny, småningom djup och bred, utomordentligt betydelsefull
löpgraf var därmed anlagd.
Och ytterligare en gren utvecklar sig under denna tidsperiod:
läkaremissionen. Den eger sin förebild i vår Frälsares egen
verksamhet här på jorden (Matt. 8: i6 f.; 9: 35) och växer i hednavärlden
upp af sig själf på grund af missionärens barmhertighetsplikt.
Utrustad med den kristna kulturens allmänna kännedom om hälsö- och
sjukvård, kan en missionär alls icke undgå att med råd och dåd
hjälpa lidande hedningar, som sakna allt begrepp om förnuftig
sjukvård. Ty inom hela hednavärlden är all läkekonst skämd af den
mörkaste vidskepelse. Hos naturfolken hvilar den helt och hållet i
händerna på trollkarlar (»medicinmän»), och äfven de kinesiske
»läkarne» äro blottade på all verklig kunskap. Så snart man började
på detta arbete, visade sig strax välsignelsen däraf, och erfarenheten
uppmuntrade till att gå vidare. Från missionärer, som tillfälligtvis
voro i tillfälle att bispringa en sjuk, öfvergick man till utsändandet
af män, som genomgått fullständig läkareutbildning och skulle hafva
sin hufvuduppgift på detta område. Från att hjälpa den sjuke, hvar
helst man påträffade en sådan, skred man till inrättandet af särskilda
sjukhus och kliniker, där de lidande själfve kunde söka hjälp, och
hvarifrån åter på underbara vägar lifvets utsäde spreds vida omkring.
Amerikanerna voro de förste, som insågo värdet af denna sak.
Såsom den förste egentlige läkaremissionären nämnes J. Scudder,
som arbetade i Indien 1819 — 55. Om amerikanen Peter Parker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
