Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - Sydafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ 289 -
missionärerna, vänta de belöning därför, under det att de äfven äro
färdige att säga ja till hvad som helst endast för en pris snus.
Åtskillige infunno sig vid gudstjänsterna, men det blef idel hedniskt prat
och hån utan tecken till något andligt behof.
Moffat förlorade dock icke modet ett enda ögonblick. Utan
tolk tog han i tu med det mödosamma arbetet att uppsamla deras
språk (»setsjuana»), ofta under hån och löje från hedningarnes sida.
Desse ansågo missionärerna för afskum, som fördrifvits af sitt eget
folk och därför ville bosätta sig här. Icke en enda vän hade
missionärerna bland folket, icke en enda, som önskade, att de skulle stanna
kvar. Ja, »regnmakarne» skyllde på missionärerna, så ofta en ko
blef stulen, eller torka inträffade i landet; det var, hette det,
missionärerna, som genom sina böner och sin klockringning höllo molnen
borta. En gång inträdde till missionärerna en höfding och
kungjorde dem med spjutet i hand, att folkets höfdingar hade beslutit,
att de skulle lämna landet; om det ej skedde frivilligt, skulle det
ske med våld. Men Moffat svarade: »Vi hafva alltid vägrat alt draga
bort, och nu äro vi fastare än någonsin beslutne att stanna kvar . . .
Viljen I hafva oss bort, måsten 1 använda starkare medel, ty våra
hjärtan äro hos eder. I kunnen döda mig och bränna våra hus, men
jag vet, att 1 icke viljen antasta min hustru och mina barn, och I
skolen säkerligen också skona min ärevördige vän» (den äldre
missionären Hamilton). Då såg höfdingen på sina följeslagare, skakade
på hufvudet och sade: »Dessa människor måste ega tio lif, då de så
föga frukta döden; det måtte ändock ligga någon sanning i talet om
uppståndelsen.»
Snart därefter blef Moffat på resa till en grannby på underbart
sätt räddad både från en panter och från en giftig orm. Under en
annan resa råkade han på några busknegrer som höllo på med att
begrafva en af sina kvinnor, som dött, och tillika med henne —
hennes två lefvande barn. Moffat kunde icke rädda deras lif på
annat sätt än genom att taga barnen med sig till Kuruman och
uppfostra dem där.
Efter sex års, såsom det tycktes, fruktlöst arbete fick Moffat
tillfälle att göra folket en stor tjänst. En vild stam, som från sitt
hem i nuvarande Transvaal fördrifvits af den väldige eröfraren
Mo-selikatse, matabelernas konung, hotade att öfverfalla landet och drifva
inbyggarne ut i den vattenlösa Kalahari-öknen. För att skaffa hjälp
skyndade Moffat då till Griqua, där han själf verkaten korttid, och
där en framstående kristen höfding, Waterboer, under engelskt skydd
H. Ussing, Illustr. Missionshistoria. IQ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
