Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - Sydafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 290 -
hade bragt sitt lilla samhälle i ett blomstrande tillstånd. Höfdingen
följde honom tillbaka med 100 man, beridne och beväpnade med
skjutvapen, och kom just i lagom tid för att draga mot fienden, som
till ett antal af 40,000 (kvinnor och barn inberäknade) öfversvämmade
trakten. Moffat försökte undvika strid och åstadkomma förlikning,
men Waterboer började anfallet och slog fienden. Förgäfves sökte
Moffat, själf i lifsfara på valplatsen, att hejda betsjuanernas mördande
framfart, men det lyckades honom dock att rädda många kvinnor och
barn, som han sedan måste taga sig af.
Denna händelse gjorde ett starkt intryck på hedningarne, som
därigenom började få större förtroende för de hvite, och slutligen
visade sig 1829 utan någon särskild yttre anledning tecken till ett
uppspirande andligt lif. Under få månaders förlopp förändrades
ställningen där på platsen. Kyrkan var öfverfull. Hårdhjärtade krigare
fingo tårar i ögonen, rörelsen grep (såsom vanligt är bland
sydafrikanska folk) några med sådan öfverväldigande makt, att de fingo
krampanfall. Hednisk sång och dans afstannade. Sions sånger och
högljudda böner hördes i stället, och månge voro de, som kommo
till missionärerna för att få svar på sina många frågor. Snart blefvo
de förste, sex till antalet, döpte under allmänt deltagande, en skola
uppfördes, dalen blef vattnad, männen öfvertogo själfva det hårdare
arbetet, som kvinnorna förut måst utföra, och dessa lärde sig att sy.
Det otäcka hedniska bruket att öfversmeta kroppen med rödfärg
upphörde; negrerna började möblera sina bostäder och åstadkomma
belysning för att kunna läsa om aftnarna.
Många gripande bekännelser fick man höra. En gammal gumma,
väl förfaren i alla hedniska konster, ställets orakel och en mästare i
gudsbespottelse, kom en dag in i kyrkan för att söka efter ett barn.
Hon åhörde några ord och sprang sedan sin väg, men nästa söndag
återkom hon och hörde lugnt på. Några få dagar därefter kom hon
i djupaste syndanöd till Moffat. Hvarje natt väckte hon honom för
att få veta, hvad det skulle blifva af hennes själ. En dag mötte hon
honom på gatan och utropade i sin ångest: »Jag kan hvarken lefva
eller dö.» Moffat hänvisade henne till Guds lamm, men hon afbröt
honom: »Du säger, att Kristi blod renar från all synd; vet du mina
synders mängd? Räkna grässtråna eller daggdropparna — det är ett
intet emot mina missgärningars antal.» Men efter några veckors
förlopp fann hon frid i tron på Jesus och satt ren och klädd, stilla och
ödmjuk vid missionärens fötter.
Följande år måste Moffat begifva sig till Kap, tillryggaläggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
