Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Då portarna öppnades - A. Portarna öppnas - Upptäckterna i Afrika. David Livingstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 318 -
Svårt besviken kände sig Livingstone öfver att icke därstädes
finna bref från sin hustru, och en stor frestelse innebar ett engelskt
örlogsfartygs anbud att föra honom tillbaka till England. Men
tanken på makololo-negrerna, som utan honom näppeligen skulle komma
lefvande hem igen, var tillräcklig att hålla honom tillbaka, och hans
egentliga syftemål, att finna en farbar väg till det inre af Afrika,
hade han ännu icke nått. Därför begaf han sig efter ett längre
uppehåll i Loanda på en delvis annan väg tillbaka till Linyanti, (en färd,
som denna gång tog omkr. ett år), hvarest han och hans följe, som
hade varit vid »världens ända», mottogos med största jubel och
beundran.
I Linyanti glömde han icke att troget predika evangeliet, men
snart måste han draga vidare. Det gällde nu att följa
Sambese-flo-dens nedra lopp och finna en bättre väg till det östra världshafvet.
Sekeletu utrustade honom på bästa sätt och gaf honom 114 man med
på färden. Det var under denna resa som Livingstone upptäckte det
väldiga (omkr. 1,800 meter breda och inemot 200 meter höga)
vattenfall, som han benämnde Victoria-fallet. Han genomtågade ett
naturskönt och hälsosamt högland, som lämpade sig bra för
missionsstationer, men då han nalkades kusten, blef resan ytterst farlig,
därför att infödingarne voro retade genom ett tvåårigt krig med
portugiserna. Då Livingstone emellertid visade dem sitt hår och sitt bröst,
utbrusto de: »Vi hafva aldrig sett någon så hvit hud; du måste höra
till den stam, som har hjärta för de svarte», och han blef hjälpt
åstad. Omsider uppnådde han den innerst belägna portugisiska
kolonien Tete, där han blef vårdad en längre tid, och där han fick
sina makololo-negrer väl anbragte, så att de kunde lifnära sig, till
dess han återkom, och slutligen kom han den 20 maj 1856 fram till
Kilimane vid Mosambik-kanalen, där han med förvåning fick veta,
huru världen hade längtat efter honom. På ett engelskt örlogsfartyg
seglade han till Suez, och sedan med en ångbåt (som emellertid led
skeppsbrott vid Tunis) till Marseille, alldeles öfverväldigad af de
hedersbetygelser och yttringar af kärlek, som alla voro ifrige att visa
honom. Det glada återseendet gaf hans hustru, som i Skottland
nästan tynat bort af längtan och oro, nytt lif och nya krafter. Och
alla städer i hans fosterland, dettas vetenskapsmän och stormän
täflade om att hedra den store mannen. Naturligtvis måste han rundt
omkring i landet berätta om sina resor. Mest bekanta äro hans
besök vid universiteten i Oxford och Cambridge, där hans hänryckande
ord kallade de unge att egna sig åt missionärkallet. »Kan man kalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
