Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Då portarna öppnades - A. Portarna öppnas - Asiens portar. Upproret i Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 327 ~
— 68), Henry Havelock, som, då han segrande intågade i Luchnow,
utbrast med psalmisten: »Icke oss, Herre, icke oss, utan ditt namn
gif äran för din nåds, för din sannings skull (ps. 115: i)»; James
Outram, som erhållit hedersnamnet »Indiens Bayard», och ännu flere
höra till den vackra kretsen af Englands bäste söner, hvilka genom
sitt lif och personliga vittnesbörd voro Indiens ljus i krig och fred.
Och med det inflytande, som de genom segern vunno hos engelska
folket, trädde flere af dem efter upproret upp mot männen af den
gamla skolan med det resultat, att lärdomarna af detta uppror icke
tolkades orätt.
Missionsfienderna ville naturligtvis gifva kristendomen och
missionen skulden för upproret, men folket trodde dem icke längre.
Det beviset vägde mera, att John Lawrence kunde peka på Pandjab,
hvarest den goda hållningen under upproret hade sin grund i hans
kristliga och missionsvänliga styrelse, och uttala de klassiska orden:
»Kristliga ting, utförda på kristligt sätt, skola aldrig stöta
hedningarne bort. Då okristliga ting utöfvas i kristendomens namn, eller
då kristliga ting utöfvas på okristligt sätt, då vållas förtret och fara.»
Och då ett stort parti både i Indien och i hemlandet efter upprorets
dämpande yrkade på de strängaste straff, var det återigen de kristne,
anförde af män sådana som John Lawrence — hvars sista ord före
afresan från Indien voro: »Våren vänlige och rättvise mot de
infödde!» — som kommo engelsmännen att inse, att hufvudsakliga
skulden hvilade på dem själfve, och att det just därför gällde att nu
med mildhet läka såren.
Det ostindiska kompaniets dagar voro räknade, huru mycket än
dess män stretade emot. Utan betänkande lade parlamentet Indien
under kronan, som genom en minister för Indien och en
vice-konung i Calcutta öfvertog styrelsen öfver detta väldiga rike. I augusti
1858 utfärdade drottning Victoria den berömda proklamationen, i
hvilken hon, icke nöjd med regeringens försiktiga utkast, egenhändigt
insatte en kristlig bekännelse i den punkten, som tillförsäkrar
Indiens folk fullständig religionsfrihet:
»I det att vi själfve tryggt förlita oss på kristendomens sanning
och tacksamt erkänna religionens tröst, frånkänna vi oss i samma
mån rättigheten och önskan att härska öfver våra undersåtars
öfvertygelse. Vi förklara det vara vår kungliga vilja, att ingen skall på
något sätt gynnas, ingen skadas eller oroas för sin tro eller
gudsdyrkan, utan att alla i lika måtto skola njuta lagens oväldiga skydd.»
Man kunde naturligtvis ej regera öfver Indien enligt andra prin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
