Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Då portarna öppnades - B. Framryckningen - Fortsättning. Missionsfrukter i Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 404 -
hvad en människa kan genomgå af frivilliga lidanden, det uthärdade
han, men fann, att alltsammans var endast bländverk. På grund af
sitt växande rykte fick han i uppdrag att predika emot d:r Pfander,
en af korsets ypperste förkämpar emot halfmånen (utsänd af
Baselmissionen 1837, från 1840 arbetande under kyrkomissionen i norra
Indien och sedermera i Konstantinopel), men hans eget sinne tyngdes
allt mer och mer. Då gick han ut i skogarna, blef fakir och
vandrade hundratals mil till fots från by till by, utförde de vansinnigaste
botöfningar och blef berömd vida omkring. Men under allt detta
kände han allt större och större afsky för Muhameds religion och
slutade med att blifva lärare i en statsskola i Lahore. Där fick han
höra talas om en väns omvändelse och sökte själf undervisning i
kristendomen. Redan då han hunnit till Matteus’ 7:de kap., var han
öfvertygad, men han fortsatte ännu sina studier, utfrågande under ett
helt år både kristne och muhamedaner. År 1866 kom för Imaduddin
det fullständiga genombrottet, och han lät sig döpas. Hans vänner,
lärjungar och bekante blefvo hans fiender, men han bad för dem,
och sedan dess, säger han, »har jag haft stor frid i min själ, och
den gör ständiga framsteg i Guds nåd.» Efter två års förlopp vann
han sin gamle fader och sin broder, och själf blef han prästvigd till
Herrens tjänst, hvarefter han verkat till stor välsignelse i Amritsar
och hela Pandjab både genom ordets förkunnelse och genom
utmärkta stridsskrifter. Han är ock den förste inföding, som hedrats
med teologie doktorsvärdighet. Då en muhamedansk öfverhetsperson
hade läst en af hans böcker och sände bud, att han hade lust att
med egen hand slå ihjäl honom, svarade Imaduddin, att han bad
för honom, att han måtte komma till sanningens kunskap, men »om
han ärnade slå honom ihjäl, skulle af det utgjutna blodet uppstå
tjugo andre Imaduddinar».
I synnerhet efter 1868 har öfverallt i Indien, där församlingen
vuxit till ett större antal, arbetats på utvecklingen af ett mera
själfständigt kyrkligt lif bland de infödde, både i riktning af
själfunder-håll och själfstyrelse. Dock måste till och med Londonmissionen,
som i enlighet med sina grundsatser ofta varit böjd för att alltför tidigt
göra de nya församlingarna själfständiga, medgifva, att därtill äro de
ännu icke mogna. Episkopalkyrkans missioner sträfva genom
upprättandet af »infödda kyrkoråd» att utveckla kyrkligt sinne och frivilligt
samarbete från de inföddes sida, och i Tinevelli har redan 1869 en
egentlig kyrklig organisation genomförts. Där har ock användandet
af infödde präster vunnit större utveckling än inom någon annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
