Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Då portarna öppnades - B. Framryckningen - Metlakatla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
– 441 -
blifva en fredlig timmerman i den nya staden. Men inom fjorton
dagar därefter medförde en flottilj på 30 kanoter 300 nye deltagare,
och tillströmningen fortfor.
Snart var Metlakatla en blomstrande stad. Med utomordentlig
skicklighet styrde Duncan sitt lilla folk. Regeringen gjorde honom
till domare för hela den kringliggande kuststräckans befolkning. På
samma gång var han missionär och skollärare, förvaltade koloniens
penningväsen och satte allehanda företag i gång. Med tålamod och
kärlek uppfostrade han sitt lilla samfunds medlemmar till ett
ordentligt och arbetsamt lif och lärde dem att förstå de kristliga dygderna.
Industri och handel uppblomstrade. Samhället egde sin egen skonert
och förtjänade mycket penningar på ett stort laxfiskeri. En sågkvarn
anlades, och skogens barn blefvo med förundran vittne till, att
»vatten kunde såga trä». En konsumtionsförening och en sparbank
upprättades. En stor kyrka för 1200 personer, rådhus, apotek, en stark
fördämning mot hafvet m. m. dylikt gjorde Metlakatla till ett
underverk i landet.
Men för det stora timliga arbetet glömde Duncan dock icke det
evangelium, som han var sänd att tjäna. Han hade ganomvakat
nätter under bön för själarna, och han lärde sina indianer att bedja.
Biskopen af Columbia besökte platsen 1863 och skref därom
följande: »Allt tidigare arbete (i dessa trakter) förefaller obetydligt i
jämförelse med denna uppenbara maktutveckling af Guds Ande, som
rört hjärtat och upplyst förståndet hos så många, som för kort tid
sedan voro försänkte i en hemsk vidskepelses mörker och elände.»
Dock skulle man här liksom ofta annars göra den erfarenheten,
att där Guds kraft varder uppenbar, där göra ock mörkrets makter
sina ansträngningar. Och det lyckades själafienden att fördärfva
mycket, om ock Guds nåd äfven här till slut vände det onda till ny
välsignelse.
Duncan var icke prästvigd och afböjde själf en gång att blifva
det. Men då prästvigde missionärer sändes till Metlakatla, var det
ofta nog påfallande, att de antingen snart af hälsoskäl återvände hem
eller af Duncan utsändes till de spridda missionsstationer, som
småningom uppväxte i grannskapet. Det var tydligt, att Duncan icke
gärna tålde någon vid sin sida. Dessutom hade han blifvit rädd
för att lämna de engelske prästerna för stort inflytande, då han erfor,
att högkyrkliga, ritualistiska bruk inträngt i Victoria (på Vancouvers
ö). Men oviljan mot yttre former dref honom så långt, att han
alltjämt uppsköt införandet af den heliga nattvarden. Han förklarade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
