Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Vår egen tid - Öfversikt af missionens allmänna ställning inom kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helgelse och evangeliets förkunnelse för världen höra nödvändigt
samman». Samtidigt drogs i Danmark den kraftiga »inre missionens»
rörelse in i missionsarbetet, särskildt genom Fredericia-mötet 1889,
då prosten J. Vahl († 1900) blef det danska missionssällskapets
ordförande i st. f. pastor V. Holm, och pastor T. Løgstrup blef dess
sekreterare. Men äfven helt andra kretsar dragas nu med. Sålunda
i Tyskland det rationalistiska partiet, som samlade sig i den en gång
så bekanta »protestantföreningen». År 1884 bildade det tillsammans
med de »liberale» i Schweiz »den allmänna
evangeliskt-protestantiska missionsföreningen» (med säte i Berlin), hvilken
upptagit en kulturmission i Japan och Kina.
Men allt efter hand som det går upp för kyrkan, hvilken
ofantligt stor världsuppgift, som nu är missionen förelagd, uppstår det
stora krafvet på flere arbetare, icke en här och en där, utan
hundratals öfverallt. Och enligt Herrens gamla anvisning drifves Guds
folk till att ånyo och innerligare bedja skördens Herre om att sända
arbetare till den stora skörden. Den tidsperiod, som vi nyss hafva
lämnat, eger i det afseendet en innersida, hvars frukter först nu
blifva synliga i den yttre historien, nämligen den stilla, växande
bönen, först i lönkammaren, sedan i smärre kretsar och slutligen inom
hela kyrkosamfund. Sålunda hafva vi redan hört berättas om
Hudson Taylors bön, som småningom stegrades (först om 5 och
slutligen om 100 missionsarbetare). År 1872 förmådde de bägge stora
engelska kyrkomissionssällskapen ärkebiskopen af Canterbury att för
den engelska kyrkan i hela världen fastställa en bönedag för att bedja
om arbetare åt missionen. Och samma år blefvo de presbyterianska
kyrkorna ense om en bönevecka årligen för samma ändamål. På
liknande sätt kom denna nöd att ligga de kristne om hjärtat inom
andra evangeliska land, till dess från hela den lefvande
missionsförsamlingen en ständig bön uppsteg till Gud.
Och bönhörelsen lät icke vänta på sig. Inom den engelska
kyrkan blef år 1872 vändpunkten: det var förbi med den knappa
tillgången på krafter, och leden blefvo fulltaliga. Och de första åren
på 1880-talet började — skenbart utan sammanhang — från flera
olika håll den »frivilliga» studentmissionsrörelsen,
hvarigenom under loppet af några få år tusental af de kristna landens bäste
söner ställde sig i missionens tjänst. År 1882 anmälde sig 12
studenter hos den skotska frikyrkans mission. Strax därpå väckte
»Sjustjärnan från Cambridge» en hittills okänd rörelse i England.
Moodys besök vid de engelska universiteten 1882 hade efterlämnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
