O! adjö och farväl,
Alla krabbor i land!
Nu tar sjön mig om hand;
Och från Mälarens strand
Styr jag ut lite grand,
För att vädra min själ,
För att bada min kropp
Uti vågornas dopp.

Jag har legat här nog,
Och min dag har gått fram
Som ett skepp, som har vind,
När det frusar för bog.
Frisk och röd blef min kind
Hos en skepparmadam,
Som höll spisning och krog –
Men si! menniskan dog!

Det förstås, man skall dö,
Om man sträfvar på sjö
Eller rotar i land;
Om man traskar i snö
Eller het som en brand
Trampar öknarnas sand.
Är man arm eller rik,
Skall man en gång stå lik.
Generös eller njugg,
Det gör aldrig ett dugg.

Ser man ut som ett lam,
Eller värre än skam,
Är man Kung eller Czar,
Är man fri eller slaf,
Har man alltid sin graf,
Fast man inte vet hvar –
Frid med Tuppens madam!

Nu välkommen, o vår,
Med din värme och sol!
Jag mår bättre i år,
Än jag mådde i fjol,
Då jag kom hem till jul
Från en blidare zon,
Rik på pengar, men gul
Som en gammal citron,
Torr och skrumpen och ful.

Vintern gjorde mig godt;
Nu har hyra jag fått.
Jag är kry som en vind,
Jag är lätt som ett dun,
Jag är knubbig och trind
Om båd’ mage och gump.
Jag är stark som en pump
Och bardun.

Vi ha lastat på Hull.
Vi ha fått proviant
Och klarerat i tull;
Och kapten heter Brandt,
Mycke snäll och galant,