Romans.

Magistern läste blott och skref
Och rufvade på kunskapsmassan.
Han magrare med hvart år blef,
Och ej stort fetare blef kassan.
Man konst och lärdom sällan ser
Att lyckan har förstånd att skatta.
Apollo vet nog hvad han ger
Åt dem som sjunga och författa.

Magistern var med hull och hår
Naturen hela lifvet trogen:
Ur staden flydde han hvar vår.
Och bodde i ett torp i skogen.
Till tvång och glitter bar han hat,
Sin frihet gaf han högsta priset;
Med böcker och med spickemat
Var han försatt i paradiset.

Ett grefligt gods låg midt emot
På stranden af den stora fjärden,
Dit aldrig med sin lärda fot
Magistern utsträckt spatserfärden.
Dess prakt och ståt och herrlighet
Hans åtrå dit ej mägtat rycka:
Det händer dock, der minst man vet.
Att roten ligger till vår lycka.

»Det var en afton. Qvällen låg
Och drömde på sin bädd i vester».
Men i en blink blef sjö och våg
Tvärtom emot »Egyptens prester».
Det åskade, och stormen röt
Så man fick efter andan kippa.
Magistern såg en båt, som flöt
Och kantrade emot en klippa.

Magistern flög. Det stod ej på
Förr’n vågen fick för ekan vika.