(Sandhamn).

Gästerne fara sin kos efter hand,
Ett par, tre familjer i stöten;
Gamla som stappla på grafvarnes rand
Och unga med blommor och band.
Här var så lustigt och ljufligt ibland,
Kaffekalaser, seglatser och möten.
Ömsom man lefde i vatten och sand
Från morgon till qvällsolens brand.
Hösten plötsligt var fröjd begrof:
Nu ser man ej annat än nät och flöten.
Måsar hvässa sin näbb till rof
Och kryssa sin ensliga lof.

Ensam på kullriga klippan jag står
Och ser huru böljorna brusa.
Vindarne spela i rockskört och hår,
Och kråkan på strandhugg sig slår:
Ack, din kanalje, du oväder spår!
Skyarna tjockna och tallarna susa.
In mellan skären holländaren går,
Och klyfvarn i vändningen slår.
Stum är knipornas sommarsång,
Och hafvet, som speglade skyar ljusa,