Min salig farmor var så rar
Med sina många år på nacken.
Hon hade egna tänder qvar
Och. eget hus i Pelarbacken.
Gift med en magistratsperson,
Då döden plötsligt skar af bandet,
Fick hundra banko i pension,
Och bodde somrarna på landet.

Hon många knngar lefde ut
Och såg med krona omkring pannan.
Hon mindes Tredje Gustafs slut
Och grät dervid, om ingen annan.
Hans glans och snille hon beskref
Och segern sjuttonhundranitti,
Och salig Thunbergs sats hon dref:
»Att man den kungen sköt för bitti’.»

Hon såg hans majestät stå lik
Och var mot adeln mägta bister.
Hon talte aldrig politik
Och aldrig herrar publicister.
Dem gaf hon ingen gång pardon
Och ville rakt ur verlden sopa,
I thy hon en gång fått den tron
Att det var bofvar allihopa.

Förståndig i sitt lefnadssätt
Till sällskapsdam hon hade katten.
Hon åt sig aldrig mer än mätt
Och drack för resten bara vatten.
Var kry i gamla år ännu
Och återhållsam utan måtta;
Åt qväll hvar afton klockan sju
Och gick till sängs tre qvart till åtta.

Ap’tek hon ansåg rätt och slätt
Blott som en straffanstalt för magen;
Gick ständigt uti grön kaschett
Och varma tofflor hela dagen.
Hon var, om jag så säga får,
En praktupplaga bland naturer,
Och lefde nära hundra år
Förutan doktor och mixturer.

Ännu i sina sista år
Hon stundom satt och spann vid rocken.
Hon var, kort sagdt, med hull och hår
En dundergnmma att stå bocken.
Och var man frågvis hur hon nått
Sin ålder, svarte hon de orden:
Att ålderdom är konsten blott
Att lefva länge här på jorden.

En qväll, då man om åldern stred
Och ville reda ha i saken,
Gaf hon ett raskt och klart besked,
Nyss ur en liten slummer vaken:
»Ja, herre Gud, hvad tiden går»,
Skrek gamman till och tog af ljusen;
»Jag fyller nittinie år —
Och fattas bara ett i tusen!»