Sehlstedt i Ny Illustrerad Tidning / 1871 / 56:3 (1865-1874) Author: Elias Sehlstedt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Månens sång, 1871

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

När man derför uti skjortan ser mig, Har det namn af månsken fått till slut. Någon gång till kappa jorden ger mig Gamla moln, som hon har slitit ut. Ej en krog finns på den öde färden, Ej en vattpuss ens, som är bekant; Och jag trotsar, att i hela verlden Finns en sämre lottad lifdrabant. Ja, vid Gud, jag ångrar nästan äran, Att jag jorden varit har till gagns, Ty jag ser omsider med förfäran, Att jag gjort en sämre konnässans. I elände hennes slägte rör sig, Knappt ett tuppfjät går det mera fram. Jorden har så mycken dumhet för sig, Att det just är både synd och skam. Menskligheten, grym och pligtförgäten, Blir i Ny och Nedan likadan, Och jag räds till slut, att Guds beläten Slå sig på att äta upp hvarann. Och när jorden fylls af blott förryckta, Och Beelzebub fått foten in, Då är tid att släcka ut sin lykta, Och hvem vet, om sol’n ej släcker sin!

E. S–dt.

—————

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>