- Project Runeberg -  Sehlstedt i Ny Illustrerad Tidning / 1871 /
166:3

(1865-1874) Author: Elias Sehlstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På Djurgården

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En Bofink.
Tytteri-tytteri-tytteri-tu!

Herr poet, ni glömmer att det bräker också. Ser ni inte
Salamonskys get derborta vid Manegen? Men det är väl ondt
om rim på bräker, kan jag tänka. Tvärsäker kan man ej säga
om en get, och läker duger blott i regnväder.

                        Poeten.

Bofink, du munvig är. Mig roar din sprittande humor.
Djurgårdens herrliga park ser dig med tjusning igen.
Säg mig, hvar höll du dock hus, då vintern satt åt oss som strängast:
Satt du i drufvornas land kanske och sjöng din romans?

Bofinken.

Jo, f-n heller, herr poet! Jag for till Upland på
höstkulan. Hvad jag skulle dit, vet jag inte. Nog af! Jag kom
att söla med min sydländska resa, så att jag öfverraskades af
vintern. Ni skall få höra mitt missöde:

Jag i södern brukar vara,
För att öfver vintern bo.
När i höst jag skulle fara,
Frös jag in i Rotebro.
Jag väl nämna knapt behöfver
Att jag frös och svalt som sju;
Men nu är den sorgen öfver:
Tytteri-tytteri-tytteri-tu!


Jag har nu kommit till Djurgården, till mitt gamla
sommarnöje och alla sångfigurers förtjusning. Snyggt och
propert, förstås, och en vår-sol, som är kunglig och oförliknelig.
Ack, herr poet!

Gudskelof att solen gassar
Och att våren kom en gång!
Jag vet ej en bygd som passar
Bättre än den här till sång.
Här skall jag i träden gunga,
Och här skall min lilla fru
Trifvas liksom jag och sjunga:
Tytteri-tytteri-tytteri-tu!

                        En Lärka.

Här är det ljufligt i luften att gunga,
Slå mellan himmel och jord några hvarf,
Titta på blommornas skiftande klunga,
        Jubla och sjunga,
Hugga sig se’n en och ann’ liten larf.
        Himlen är blå
        Som det blåaste siden.
        Färgen också
        Är äkta uti den:
Det kan han också ha tillgångar till.
Här skall i solen jag vingarna badda,
        Här skall jag ladda
Näbben med sånger och öfva min drill.

En Myra.

Jo, den är inte ledsen! En lätting till kropp och själ,
som flaxar upp och ned i luften utan sysselsättning! En annan
fattig stackare får släpa och träla hela dagen om, som allt
hvad myror heter får göra.
Poeten.

Ursäkta, inte allt hvad myror heter. Jag känner en
vinhandlare i sta’n. som kallas för Myran, och han är, min sann,
ingen fattig stackare, han, utan tvärtom tät och naggande god.
För resten vet jag ej hvad du har med lärkan att göra. Låt
den sjunga, som kan sjunga, och lägg dig ej uti hvad du inte
begriper:

        Hör du myra lilla,
        Håll dig ej så illa:
Du har bättre du, än mången ann’!
        Du drar stockar tunga,
        Men du slipper sjunga:
Det är mer än du begripa kan.
        Och hvad jag förnimmer,
        Får du gå och masa.
        Du har godt om timmer.
        Du har ved till brasa,
Och det måtte väl för f-n gå an.

        Hör du stolta myra,
        Du har ingen lyra:
Du af sångens qval ej heller kan
        Någonsin betungas.
        Sångarn slits och slungas
Mellan jord och himmel af och an.
        Du går trygg på backen,
        Du har tak som skydda,
        Du har lugna stacken,
        Du har egen hydda,
Men en sångare, hvad har väl han?

Myran.
Mjuka tjenare! Ni håller i hop, traspack!

                En liten skogsbäck.

Jag kom lös, jag kom lös
Ur min ensliga natt,
Der jag inmurad satt
Hela vintern och frös.
Det var smällkallt och hvasst,
Uti Tivoli skog,
Der det blåste och drog
Infernalt och otäckt
Mellan bergstalp och rös,
Der min ruta var spräckt.
Men då vårsolen log
I en brinnande hast,
Blef jag hänryckt och nös
        Och kom lös.

Och nu tumlar jag fri
Genom blommande land,
Kastar småsten och sand
Ur min spårväg ibland;
Snärjer sipporna i
Mina glittrande band,
Då jag dansar förbi.



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:02:50 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sehlniltid/1871/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free