Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En öfversikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man nekar icke längre, att det värkligen gifves ett slags
folkrätt. Men vi underskatta dess betydelse, emedan vi äro otåliga.
Vi märka icke dess framsteg, emedan de varit så små. Men de
ha varit många och småningom steg för steg fört den
mellan-folkliga rätten framåt. Detta gäller icke blott det vaknande
rättsmedvetandet och de erkända grundsatserna, utan äfven dessas
tillämpning.
Det var först Hugo Orotius (1583—1645) som genom ett
betydelsefullt arbete i folkrätten lade en vetenskaplig grund för
fredsträfvandena. Han utgick från människonaturens goda
instinkter och leddes upp till den satsen, att rätt i hvarje fall skall gälla
framför våld. »Jag ber till Gud, som ensam har makten därtill,
att han måtte inrista dessa regler i deras hjärtan, åt hvilka
kristenhetens angelägenheter blifvit anförtrodda.» Så skref han i slutet
af sitt arbete. Hans ypperste lärjunge var Gustaf II Adolf,
hvilken som en folkrättslig princip uppstälde skilnaden mellan de
fiendtliga härarne och de fredliga undersåtarne i fiendens land.
Genom Grotius skulle den grundsatsen småningom göras
gällande, att de särskilda staterna hafva ömsesidiga skyldigheter,
liksom de enskilda samhällsmedlemmarne, och bestå i förhållande
till hvarandra genom naturliga lagar, som skydda deras
gemensamma intressen. Denna grundsats fick sin tillämpning i
väst-faliska freden (1648), i hvilken de sins imellan dödligt fiendtliga
parterna måste finna sig i att erkänna hvarandra såsom
själfstän-diga medlemmar af ett europeiskt statsförbund.
Bland Grotius’ närmaste efterföljare framstår i synnerhet
Samuel von Pufendorf (1632—1694) såsom främjare af den
mellan-folkliga rätten. Från en filosofisk ståndpunkt med vid synkrets
fullföljde han mästarens lära, utvecklande och ordnande dennes
principer. Liksom Grotius, härledde han en naturrätt ur
uppfattningen af människan såsom en förnuftsvarelse med känsla af
samhörighet. Oberoende af teologisk inskränkthet, frigjorde han
rättsvetenskapen från skolastiskt förmynderskap. På så sätt fick
den en ingripande betydelse i human riktning ej blott rörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
