Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utån att fast mera det allsmäktiga gudomsväsendet, Ormuzd, hade
tvänne olika sidor eller värksamhetsyttringar: den skapande kraften
(Spentomainyush) och den förstörande kraften (Angromainyush).
Materien betraktas här såsom skapad af det högsta väsendet.
Dess skapelse är gjord en gång för alla. Skapandet af nya former
är evigt. Det fins blott ett visst belopp af material för nya
varelser. För att ständigt möjliggöra frambringandet af sådana
måste de gamla formerna upplösas. Den förstörande kraften
arbetar sålunda den skapande i händerna. Genom bådas ständiga
strid och utjämnande uppstår det helas harmoni. På dagen följer
natt, på lifvet död. Omskiftningen af ljus och mörker är själfva
grundtypen för hela världsförloppet — i naturen så väl som i
människohjärtat.
Men människan är danad till den skapande kraftens
medhjälpare och tjänare. Endast såsom sådan uppnår hon sin sanna
bestämmelse och höjer sig till ett himmelskt lif — själf ett
medvetet organ för skaparekraften. Hon skall icke understödja eller
påskynda förstörelsens värk. Detta går henne förutan genom de
eviga världslagarnes värksamhet. Genom att göra sig till den
förstörande kraftens tjänare kommer hon i strid med sin värkliga
uppgift — att af alla krafter medvärka till det godas seger —
och nedsjunker till en lägre tillvaro. Dessa världsaltets båda
grundkrafter kallar Ormuzd i Gathaerna »mina två andar». Först
i Vendidad — en yngre del af Avésta — sammanfaller den
skapande eller goda principen med Ormuzd eller Gud själf, och den
förstörande eller onda principen antager en personlig gestalt
såsom ett för sig bestående, mot Gud fientligt väsen.
Denna omskapning af den ursprungliga läran synes hafva
sammanhängt med de förändringar, denna undergick, då hon från
sitt första hem, Baktrien, öfverflyttades till mederna och perserna1
Dock öfvergick hon aldrig till dualism i den mening, att hennes
bekännares dyrkan delades på tvänne föremål eller riktades åt
tvänne motsatta håll. Mörkrets furste blef aldrig föremål för
tillbedjan. Han skulle blott bekämpas. Icke häller betraktades han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
