Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Storhet.
i sin styrelse icke var någon vanlig despot framgår äfven däraf,
att han i viktiga frågor alltid plägade rådgöra med de persiske
stamhöfdingarne.
Enligt västerländske författare slutade Cyrus sin märkliga
lefnad på slagfältet (529 f. Kr.). Perserna skulle sedan ha redf
honom ett sista hvilorum i en skuggig lund nära deras gamla
hufvudstad Parsargadai. Här i en praktfull grafvård af marmor
förvarades hans lik i en kista af guld. Mager vakade natt och dag
vid grafven, som bar denna inskrift: »O människa, jag är Cyrus,
Kambyses’ son, som grundat persernas välde, och Asiens konung.
Afundas mig ej denna minnesvård!» Man har uttalat den åsikten,
att denna, som hvilar på ett underlag af glänsande hvit marmor,
blifvit rest till Cyrus’ minne af någon senare konung. Att den
i hvarje fall står där till hågkomst af Cyrus, visar sig däraf, att
på en pelare i dess närhet en reliefbild fins bibehållen, öfver
hvilken i fornpersisk kilskrift läsas dessa ord: »Jag är Cyrus,
konungen, achämeniden.»
Utom de af grekiske författare meddelade uppgifterna om
slutet af Cyrus’ lefnad, har man äfven åtskilliga österländska
berättelser därom. Den i Schahnameh om Kai Chosru, hvarmed
sannolikt afses Cyrus, är i det föregående omnämd. Han
fram-ställes där såsom hunnen höjden af all jordisk storhet, men
dock inseende, att den var ett intet i jämförelse med den
oändliga, som förestår i en annan värld, hvarför han förordnar om
sitt rikes styrelse, tager afsked af de sina och af hären samt
begif-ver sig, åtföljd af endast några få sina förtrognaste, upp bland
bärgen, där han under följande natten försvinner och blef
sedermera aldrig synlig.
I en annan österländsk dikt, kallad Kuschnameh eller boken
om Cyrus (Kusch), sannolikt från slutet af elfte eller början af
tolfte årh. e. Kr., förekomma några liknande drag. Cyrus eller
Kusch, hvilken där skildras såsom till sitt yttre ett slags vidunder,
med väldiga huggtänder, breda, nedhängande öron, rödt hår och,
hvad som var värre än allt det öfriga, med blå ögon, men tillika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
