- Project Runeberg -  Världsfreden /
259

(1900) [MARC] Author: Klas Pontus Arnoldson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt folk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och spjut, uträttade han litet eller intet till husets bestånd och
trefnad. Boskapskötseln och det lätthandterliga åkerbruket lämnades
åt trälarne, åldringarne, kvinnorna och barnen. Männen sysslade
med krig och samhällsbestyr samt där imellan endast med sina
nöjen, hvilka hufvudsakligen bestodo i jagt samt gästabud och
dryckeslag. Att sitta vid dryckesbordet hela dygnet igenom hölls
ej för någon skam. Icke sällan fick gästabudet ett blodigt slut.

Likväl förblef det länge sed att gå väpnad till dryckeslagen. Äfven
på tingen höllos öfverläggningarna vid dryckeshornen. Ingen sak
ansågs nämligen riktigt dryftad, innan den blifvit afhandlad tvänne
gånger: först i ett af mjödet lifvadt tillstånd, då man såg med en
gladlyntare och förtröstansfullare blick på lifvet, samt tre dagar
därefter vid nykter sinnesförfattning, då man vore mera betänksam
och lättare kunde urskilja företagets svårigheter. På detta sätt
trodde man sig bäst finna den gyllne medelvägen mellan allt för
stor dristighet och allt för stor räddhåga.

*



Tingen höllos på bestämda tider. När en tillräcklig skara Ting.
kommit tillstädes, öppnades förhandlingarna. Detta skedde
därigenom, att prästerna påbjödo tystnad. De egde äfven att afkunna
straffdom öfver hvar och en, som bröt tingsfriden. Männen
ordnade sig i en stor krets. Inom denna stälde sig talarne.

Bland dessa intog naturligtvis fursten ett bemärkt rum. Dock
innebar hans tal mera råd än befallningar. Ålderns mogna
erfarenhet, hög börd, krigareära och talegåfva voro de egenskaper, som
hos de uppträdande mest värderades. Sitt misshag tillkännagaf
menigheten genom ett doft och dämpadt sorl, sitt välbehag genom
vapengny.

I allmänhet utgjorde hvarje fylke en stat för sig. Hos
väst-germanerna fans på Tacitus’ tid öfver hufvud ännu icke något
ärftligt konungadöme, utan ett slags republikansk författning. De
folkvalde höfdingarne voro i fred likstälde med hvarandra och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:18:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sehop/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free