Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sedliga värde. Hvad som förr väckte afsky blef nu prisadt och Följder,
hvad man förr prisade blef föraktadt. »Kriget», säger Thukydides,
»var en grym läromästare... Samhällena voro i uppror och
öfverträffade hvarandra i grymma och illfundiga utbrott af hämd.
Den vanliga betydelsen af människors handlingar ändrade man
efter godtfinnande. Ett oförnuftigt öfverdåd kallade man ett
själf-uppoffrande mod. En försiktig betänksamhet fick namn af feghet,
måtta och vishet framstäldes såsom täckmantel för räddhåga,
klokhet såsom tröghet, en ursinnig häftighet såsom bästa beviset
på mandom. Att utställa försåt hettes vara ett säkerhetsmått.
Den, som for ut i vrede och bitterhet, var alltid tillförlitlig; den,
som motsade honom, misstänkt. Den prisades, som kunde
förekomma en annan i att tillfoga honom ondt. Partiskap sattes
högre än skyldskap, ty för den förra vågades allt utan
invändning. Att vinna hämd för liden oförrätt, ansågs vida önskligare
än att ej hafva lidit någon. Edliga försäkringar om förlikning,
gifna för ögonblickets nöd, gällde endast så länge, man ej
var stark nog att bryta dem; men vid första tillfälle man kunde
komma öfver en oförberedd motståndare, föredrog man att
hämnas genom en lömskt bruten försäkran framför en öppen strid.
Det förra var säkrare och sveket prisades såsom klokhet. Så
uppkom genom dessa inre strider hos hellenerna ett eget slags
osedlighet. Öppenheten, som utgör bästa kännetecknet på ett ädelt
sinne, utskrattades och försvann. Men misstroende mot alla var
en högt värderad egenskap, och det kunde icke skingras af något,
hvarken de kraftigaste försäkringar eller de mest bindande eder.»
Om kriget hade ett sådant inflytande på de söndrade grekerna
i allmänhet, värkade det helt och hållet förödande på de redan
förut stridslyste spartanerna. Ju råare och mindre mottaglige
för högre bildning desse voro, särskildt i förhållande till atenarne,
desto bjärtare framträdde ock hos dem sedefördärfvet, så snart
de kommo i beröring med persiskt guld. »Kärlek till pänningen
skall fördärfva Sparta,» var en gammal spådom, som nu var nära
att genom de hopade blodsgärningarna gå i fullbordan. Redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
