Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu framhållas i de vanliga historiska eftersägningarna
blodshjältarne Marius och Sulla på ett sätt, som ovilkorligen
måste missleda i synnerhet ungdomen till en förvänd uppfattning
af mänsklig värdighet. Man anser sig ha fullgjort all rättfärdighet
med några klandrande ord om olämplig hårdhet, som imellertid
öfverskyles så lätt af de många orden om de föregående
förtjänsterna, utan ringaste tanke på sambandet mellan
våldsgärningarna i tidigare och senare skeden af deras lif. Det
öfvervägande intrycket af de kritiklösa historierna om Marius och
Sulla lär oftast blifva det, att de voro synnerligen intressanta
personligheter, hvilkas uppträdande hade en stor betydelse för
Roms utveckling till en världsmakt.
Man sparar icke på loford åt Marius, »fäderneslandets
räddare» och »Roms tredje grundläggare», för det han »genom
lyckliga spekulationer tryggade sin ekonomiska ställning», för
att han skötte sina höga ämbeten »med skicklighet och
samvetsgranhet», för det han var en »djärf ande» och en »stor karaktär»,
en utmärkt fältherre, som upprätthöll krigstukten och höjde sig
med ovansklig ära 0. s. v. Flere scener ur Marius’ lif skulle
passa ypperligt för en spännande röfvareroman.
Ädlingen Sulla, »den store statsmannen och fältherren»,
»en fint bildad aristokrat», tillerkännes »lysande egenskaper» äfven
såsom lagstiftare (i hvilken egenskap han skoningslöst offrade
alla mänskliga och medborgerliga rättigheter), jämte det han egde
ett »läjons kraft» och förstod att upprätthålla den strängaste
manstukt och på samma gång i stånd att göra sig älskad ända
till dyrkan af sina krigare. Själf kallade han sig »den
lyckosamme». Sedan han dött i en äcklig sjukdom, fördes hans lik
i ett ändlöst tåg till Rom, där det smyckades under de mest
storartade sorgehögtidligheter med två tusen gyllne kransar, den
sista hedersskänken af de trofasta legionerna, städerna och
vännerna, och nedsattes därpå, efter att ha öfverlämnats åt lågorna,
bland konungarnes aska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
