Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tider utöfvades romerska statens makt af några tusen personer,
öfvergick därefter till ett litet fåtal familjer, innehades därpå för
kort tid af en och annan storman, tills hon slutligen samlades
i en enda hand, som egenmäktigt styrde hela Romariket. Med
Sedefördärf. förfallets fortgång försvunno de äldre tidernas dygder. I
synnerhet de högre klasserna visade i alla hänseenden en fullständig
brist på sedlig hållning. Det fans icke längre någon tro, som
kunde hålla stånd mot en allt mer tilltagande praktisk materialism.
Människor gingo till döden med slö likgiltighet. En centurion
infinner sig med en käjserlig order, och genast öppnar offret
sina ådror och dör i ett varmt bad. De ädla naturerna förtvifla
om räddning. Tacitus säger: »Religionens heliga ceremonier
kränktes. Äktenskapsbrott härskade utan tygel. De angränsande
öarna fyldes med förvisade. Klippor och öde platser fläckades
med hemliga mord, och Roma själft var en skådeplats för fasor,
där ädel härkomst och lysande förmögenhet utmärkte människor
till dödsoffer; där den själskraft, som eftersträfvar värdigheter i
staten, och den blygsamhet, som undandrager sig dem, voro lika
stora förbrytelser; där dygd var ett brott, som ledde till säker
undergång; där angifvarnes brott och belöningarna för deras
skurkstreck voro lika afskyvärda; där prästämbetet,
konsulsvärdig-heten, provinsernas styrelser, ja till och med furstens kabinett
togos i besittning af desse eländige som deras rättmätiga byte;
där ingenting var heligt, ingenting säkert för roflystna händer;
där slafvar tubbades eller medels vädjande till deras hat
uppviglades mot sina herrar; där frigifne förrådde sina patroner, och
den, som lefvat utan en fiende, dog i följd af en väns förräderi.»
Men hvart togo de frie arbetarne vägen? De återfunnos
på de öfre raderna i cirkus och amfiteatern eller i
pretori-anernas läger. Deras enda lefnadställning var den, att de voro
frie. Arbetet var något förnedrande, som endast kunde anstå
slafvar. Att vara fri och att vara lätting, blef i Rom samma sak.
Genom statens spannmålsutdelningar hade de fattige frie
visserligen sitt uppehälle. Men detta räckte ej till att göra lifvet behag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
