Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom scener i pantomimer, hvilka genom praktfulla dekorationer
Afrättnings-och invecklade maskinerier gjordes så lockande som möjligt. nöjen.
Under Domitianus gafs en pantomim med namnet Laureolus.
Hjälten var en fadermördare och röfvarhöfding och 6tycket
fram-stälde hans illbragder, hans strider med ordningsmakten samt
hans slutliga tillfångatagande och död på korset. Denna senare
var naturligtvis fingerad. Den korsfäste såg blott ut att vara
fastspikad, och det från hans sår strömmande blodet var endast
färgad vätska. Men för Domitianus var detta ej nog naturalistiskt.
Han uppdrog Laureolus’ rol åt en för dramatiska anlag känd
lifdömd, och denne åtog sig den i hopp att, därest han utförde
den till käjsarens nöje, undslippa med en skenbar död. Förberedd
genom trägna repetitioner, framträdde han den bestämda dagen
på arenan och spelade sin rol så mästerligt, att han vann folkets
och käjsarens bifall. Slutligen var sista scenen inne, korset
frambars och Laureolus lades därpå. Domitianus gaf en vink
och bödlarne drefvo spikarne icke skenbart utan värkligt genom
den vrålande brottslingens händer och fötter, hvarpå vilddjur
insläpptes och söndersleto honom lem för lem, tills det blodiga
hufvudet låg där ensamt kvar. Äfven vid detta tillfälle höll sig
hofpoeten Martialis framme och prisade i ett prydligt epigram
käjsaren, hvilken så låtit värkligheten öfverträffa det underbaraste
som myten hade att förtälja.
Samma dag uppträdde en annan lifdömd i pantomimen
Orfevs. Skådebanan företedde en skog med höga klippor och
resliga stammar samt mellan dem kringstrykande djur. Marken
öppnade sig och i en präktig skrud med skaldekransen på hjässan
och lyran på armen sågs den gamle Orfevs återvända från
underjorden. Vid hans underbara spel syntes hela naturen som
förtrollad, klipporna och träden rörde sig, vilddjuren lade sig som
lam vid hans fötter och fåglarne flaxade i kronorna öfver hans
hufvud. Men midt under denna sköna symbolisering af naturens
och människans inbördes harmoni framrusade plötsligt ett af
hunger rasande läjon och slet Orfevs i stycken.
Världsfreden. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
