Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Rom var den gamla tron död och sedligheten hade
försvunnit. Osäkerheten i fråga om det mänskliga lifvets
uppgift hade kommit många att misströsta om, ja rent af förneka,
att detta lif har något ändamål. Stoikerna, platonikerna och
pytagoreerna hade varit den slocknande gudalärans protestanter.
Tämplen och andra religiösa inrättningar underhöllos af människor,
som icke ville afvika från sina fäders bruk och icke kunde neka
att somlige af prästerna m. fl. voro aktningsvärde män, som det
skulle vara omänskligt att låta svälta ihjäl. Tviflarne hade af en
bitter erfarenhet lärt sig skatta fördragsamheten högt och satte
allt för mycket värde på att få vara i lugn och ro för att vilja
störa andras fred. De kunde önska att se en förnuftsvidrig tro
afskaffad, men visste knapt hur de skulle börja. Dessutom hade
tämplen kostat så mycket och voro så sköna, att alla
bildstormande syften häjdades af ett slags estetisk fromhet.
Det var ingen brist på begabberi, som skoningslöst gåfvo
de gamle gudarne till pris åt löjet. Sådant framkallade
bannstrålar från Delfi och den romerske öfversteprästens palats. Men
gäckeriet understöddes af flertalets öppna eller tysta bifall. Det
ortodoxa partiet försökte behålla fältet genom tillställandet af
väckelser, genom ständiga olycksprofetior och genom att
till-skrifva hvarje allmän olycka någon guds eller halfguds
försummade dyrkan. Men det hjälpte icke. Det hade kommit därhän,
att Cicero undrade, hur tvänne augurer, som möttes, kunde hålla
sig allvarsamme, och att lustspelsförfattaren Terentius kunde få
sin publik att kikna af skratt genom att på scenen framställa en
präst. Men det fans äfven män och kvinnor, som icke kunde
deltaga i gycklet, utan som tvärtom med längtansfulla blickar
sågo tillbaka mot den gamla, goda tiden, då människorna ännu
hade någonting att tro på, och då grundvalen för mänskliga
förhoppningar och mänskliga dygder var eller syntes vara
någonting bättre än en dikt. De vände sig åt öster och väster, åt
norr och söder i sitt sökande efter ersättning för en förlorad tro.
Rundt omkring Medelhafvets stränder härskade hos de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
