Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blefvo föremål för dubbel misshandel, först våldtågt, sedan mord; och detta Förödelsen,
utan afseende på ålder, så väl den utlefvade gumman som det späda
flickebarnet. Många valde hällre en frivillig död. En skön jungfru, som af en
officer fördes med bundna händer till lägret, bad då hon gick öfver en af
broarne att få händerna lösa för att torka ögon och ansikte. É)et beviljades,
och i samma ögonblick kastade hon sig öfver bröstvärnet i floden. En annan
hoppade i en brunn. Tjugo kvinnor, innestängda i ett hus vid Elbestranden,
seende dessa ohyggligheter, slöto hvarandra i famnen och störtade i vågorna.
1 Katrina kyrka lågo femtiotre hufvudlösa kvinnokroppar. Kroaterna hade
först bakbundit, sedan skändat och slutligen halshuggit de olyckliga offren.
De trupper, som förut tillhört den förra wallensteinska hären, utmärkte
sig framför de öfriga genom djurisk vildhet. De bajerska voro i alla hänseenden
bättre, och deras befälhafvare sågo med afsky det ohyggliga uppträdet. Någre
bland dem hastade ut till den i lägret varande Tilly, skildrade de begångna
rysligheterna och bådo, att han ville göra slut därpå och återkalla trupperna.
»Låt dem hållas ännu en timme!» svarade denne. »Soldaten behöfver någon
belöning för sina utståndna mödor.» — Den allt mer kringgripande
mordbranden fördref slutligen mördarne, och gjorde pä samma gång slut på staden
och på dess olyckor. Elden tändes enligt någras påståenden af våda, enligt
andras trovärdigare mening med flit af de först inkomne wallonerna, för att
hindra borgerskapet från försvar. Den utbröt vid pass kl. 10 f. m. En häftig
storm kringförde och ökade de rasande lågorna. Redan kl. tre eftermiddagen
måste de käjserliga tåga ut igen, för att undvika hettan och den hotande
döden. Kl. tio eftermiddagen var hela staden nedbränd, med undantag af
domkyrkan och vid pass 150 utefter Elbestranden belägna fiskarekojor, hvilka
händelsevis blifvit skonade.
Dagen därpå erhöllo soldaterna tillstånd att åter tåga in i staden och
genomsöka de rykande stenhögarne samt därunder fördolda källarehvalfven.
De hoppades nämligen att uti dessa finna åtskilligt af magdeburgarnes gömda
skatter. Staden företedde en ryslig anblick; öfver allt på gator, bland
grushögar, halfbrända kroppar, liggande i det svarta, hoptorkade blodet; imellanåt
späda, öfvergifna barn, än sittande vid de döda föräldrarnes kroppar, än
springande öfver gatorna, ropande efter fader och moder med en röst, som
kunde genomtränga de hårdaste hjärtan. Soldaterna brydde sig icke därom;
de afröjde och uppbröto källarhvalfven samt nedstörtade däri, drifna af ursinnig
vinningslystnad. Nästan öfver allt träffade de flere eller färre lik efter kvinnor
och barn, som i första förskräckelsen därstädes sökt tillflykt, men sedermera
blifvit af eldsvådan öfverraskade och kväfda. Men mångenstädes funnos också
betydliga förråder af spanmål och proviant, likasom af guld och silfver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
