Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var ej brist på krigiskt sinne hos Polens söndrande Polska
viljor, som föranledde detta lands utplånande från Europas själf- »tridsrlket.
ständiga stater. Att inbördes kifva och strida, var gammal sed
i Polen. Redan under 12:e århundradet försvagades riket genom
mångfaldiga delningar mellan stormännen. Förgäfves sökte
Kasimir den store (1333—1370) stäfja deras framfärd. Nationen
var krigisk och dess adel behöll fortfarande det på sabeln
grundade väldet. Bonden släpade fram sitt lif i mörk och sträng
träldom. Den högsinte Kasimirs efterträdare köpte sig adelns
bevågenhet genom att ytterligare utvidga dess förmåner och
tillförsäkra denna ensamt härskande klass fullständig skattefrihet.
Vladislav II, som omvände letterna till kristendomen genom att
vid dopet skänka dem ytterrockar, ökade adelns privilegier ännu
mer. Slutligen gick det därhän, att adelsmännen — statens ende
men sins imellan likställige medborgare — bildade den enda
rätta och skattebeviljande nationalrepresentationen, af hvilken själfve
konungen berodde.
Så förblef det allt framgent. Lika fåfängt som Kasimir, Adeln,
sträfvade Johan Sobieski att ordna polska samhället och lägga
band på adelns själfrådighet. Efter denne fräjdade konungs död
(1696) och sedan August II valts till efterträdare, blef den polska
tronen nästan alldeles maktlös. Adeln egde ensam politiska
rättigheter, innehade alla civila och militära ämbeten, kontrollerade
alla regeringshandlingar och tillät konungen knapt vara något
mer än värkställare af riksdagsbesluten. Partistrider och stormiga
uppträden hörde till ordningen för dagen. Det vanmäktiga
borgareståndet förmådde icke arbeta sig ur sin tryckta ställning.
Nio tiondelar af invånarne voro lifegne bönder, hvilka under sina
herrars tyranni försmäktade i elände.
De polske bönderna, säger H. von Sybel, bodde i med lera rappade
kojor, hvilkas inre alltid utgjordes af ett enda rum, den gemensamma bostaden
för män och kvinnor, människor och boskap. Möbler funnos icke. Den stora
ugnen utgjorde sängplats för hela familjen. Från denna letade sig röken ut
genom dörren och genom springor på väggarne. Födan och beklädnaden
voro i öfverensstämmelse med bostaden. Om andlig utbildning kunde icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
