Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter några års soldattjänst hemkom från kriget såsom en gammal Europas folk.
böjd och bruten gråhårsman. Den 25-årige gubben är en bild
af Europas folk, sådant arffienden gjort det, innan den stora
uppgörelsens tid var inne. Öfver allt låg det tryckt och pint
under tunga skattebördor, mörker och fattigdom. Om än dess
tillstånd i Frankrike ingalunda var värre än annorstädes, må det
dock här särskildt beaktas såsom den vulkaniska grunden till det
fruktansvärda utbrottet fram mot 18:de seklets slut. Adeln egde
en tredjedel af Frankrikes jord, prästerskapet lika mycket, och
båda stånden voro nästan alldeles skattefria. Den återstående
tredjedelen innehades af borgare och bönder. Dessa närande
klasser måste till sist skatta med 83 procent af sin inkomst!
Redan Richelieu yttrade, att »folket utsuges ända intill i djupen,
benen». Fénelon’ sade: »Hela Frankrike är nu mera blott ett
enda ofantligt sjukhus, ödelagdt och utan lifsmedel, medan
domareståndet är förnedradt»; Saint Simon: »Frankrike har
blifvit ett hospital, uppfyldt af döende och förtviflade människor»;
och Bossuet: »När jag ser de olyckor, som omgifva oss,
fattigdomen, nöden, förtviflan i så många ruinerade familjer, förefaller
det mig som jag från alla håll hörde ett jämmerskri, som borde
sönderslita våra hjärtan.»
I en ämbetsberättelse af generalintendenten i det rika
Normandie omtalas, hur »alla landsvägar vimla af utsvultna och
halfnakna tiggare, hvilka nöden drifvit från sina hem». Jean de
la Bruyére, lärare i »den store» Condes hus, skakar oss med
denna målning af den franske bonden: »Man ser här och där
på landsbygden några vilda djur, hanar och honor, askgrå eller
stekta af solen, fastrotade vid jorden, hvilken de med okuflig
N
halstarrighet bearbeta. De ha någonting liknande en artikulerad
röst, och när de resa sig på bakbenen, visa de ett mänskligt
ansikte. Och människor äro de äfven i själfva värket. Vid
nattens inbrott begifva de sig till nästen, där de lefva af svart
bröd, vatten och växtrötter. De bespara andra människor mödan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
