Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss icke hedern att hålla jämna steg med de båda andra skandi- Samling,
naviska folken, än mindre att gå i spetsen, så komma vi väl till
sist ändå med, när de kristna folken börja samla sina krafter
mot den gemensamme arffienden.
Muhamedanen fruktas ej längre af dem. Blott en tillfällig
demonstration från våra stormakter är mer än nog för att böja
honom. Hans tid är förgången — åtminstone såsom fruktad
krigaremakt.
Nu gäller det en både äldre och mäktigare fiende. Han
hette först tvedräkten. Sedan har han hetat kriget. Långt före
historiens gryning hade han nästlat sig in i den ariska familjen.
Han skilde bröderna, och de möttes sedan som fiender.
Men berättelserna om deras inbördes strider äro långt
ifrån det samma som ariernas historia. Man förbiser så lätt det
mindre bullrande och tager det tysta för ovärkligt. Detta är
imellertid det normala. Freden har alltid varit regeln, kriget
undantag. Det enande går på djupet, det söndrande på ytan.
Att slå ett konstrikt urvärk i spillror, går ju lätt och fort; att
få det till stånd kräfver tid och tåligt arbete. Det går lätt för
människorna att slita sönder hvarandra, men de hafva sin
tillvaro endast genom det långsamma växandets lag. Så ock med
deras samhällen. Dessa ha gått under genom krig, men aldrig
kunnat ega bestånd utan fred, tidtals afbruten, men under långa
mellantider helande och uppehållande fred.
Så långt tillbaka i tiden någon historisk erinring når finna
vi visserligen arierna i strid med hvarandra. Men bakom dessa
strider se vi ock denna lifskraftiga kultur, som alla ariska folk
ännu efter årtusenden lefva på. Arffienden har kunnat fördröja,
men icke stoppa dess utveckling. Han stöder imellertid egoismen
och hindrar i det längsta en förnuftig och lycklig sammanlefnad
här på jorden. Därför skall han dö. Han skall tvina bort af
brist på näring, i mån som de goda krafterna samla sig till
kulturens försvar.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
