Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För Machiavelli och hans allt jämt fortlefvande efterapare
är styrelsen af en stat ingenting annat än styrandet af en maskin.
Det gäller här att tillse och öfvervaka, att kugghjulen och
häf-stängerna gära sin tjänst. Fullgöra de sitt mekaniska ändamål?
Det är frågan. Ingenting annat. Den lycka eller olycka,
maskin-delarne kunna komma att vålla, bekymrar machiavellismen sig icke
om. Sådant hör icke hit, därest det icke ingår som en del i
beräkningen.
Fredskyrkan. Såsom en fullständig motsats till denna känslolösa
statskonst, sörjde den gamla kyrkan för sina barns både andliga och
lekamliga välfärd. Sex hundra år organiserade hon Europa till
familjer, kommuner och städer. Hon lyfte oket från trälarne, som
myllrade öfver allt i vår världsdel, och inledde en förändring af
denna skådeplats för våld och all slags råhet till hem åt
milliontals fromma människor. Vidt omkring, där stiglösa skogar stått,
glittrade otaliga tornspiror i solens ljus. Där vilde höfdingar,
som drucko ur sina slagne fienders hufvudskålar, haft sina
tillhåll, sågos nu allvarlige präster och munkar fördjupa sig i lifvets
gåtor. Medan kyrkan visserligen för prästerskapet gjorde anspråk
på en öfvernaturlig makt, häfdade hon dock samtidigt alla
människors likhet inför Gud, från den höge härskaren ned till tiggaren.
Hon fäste intet afseende vid rikedom och börd och öppnade en
bana för alla.
Så omhvärfd kyrkan än var af tidens många onda inflytelser,
gjorde sig dock den äkta kristna princip, på hvilken hon var
grundad, oupphörligt gällande och alstrade af sig otaliga
välsignelserika frukter, trots mänsklig förnedring och uselhet. Den
borgerliga lagen utöfvade en yttre makt i de mänskliga
förhållandena, kristendomen frambragte en inre och sedlig förändring.
Tanken om en slutlig personlig ansvarighet för personliga
handlingar, som dunkelt föresväfvat de gamle europeerna, antog en
bestämd form. Den allmänna människokärlekens känsla gaf sig
ej blott uttryck i enskilda handlingar, hvilkas minne snart förgår,
utan äfven i den varaktigare formen af anstalter för lindring af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
