Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vetenskaps
mannen.
billar, då ingen skall bära slafvens boja mer, och då ingen skall
lida orätt för sitt samvetes skull. Än i ordspråkets, än i den
enkla berättelsens form klädde han in sina tankar. Folket
förstod honom. Därför blef han det kär.
Samtidigt med denna omfattande värksamhet hann Franklin
dock att syssla med naturvetenskapliga forskningar, som ledde
honom till gagnande uppfinningar. Här kan endast omnämnas
de studier öfver elektricitetens natur, som förde honom till
upptäckten af åskledaren. I juni 1752 står han jämte sin 21-årige
son ute på fältet nära Filadelfia, då ett åskmoln visar sig. Han
sänder upp en pappersdrake, täckt med en silkesnäsduk och
slutande i en järnspets. Han låter honom stiga mot skyn. Vid
ett kort snöre af icke ledande silke håller han det långa
hamp-snöret, en ledare af elektriciteten. En nyckel af järn hänger vid
föreningspunkten mellan silket och hampan. Han vidrör nyckeln.
Himlens blixt gnistrar i hans hand. Mysteriet är löst.
Himlens blixt och den elektriska gnista, som framkallas i kemistens
laboratorium, äro samma sak. De skilja sig endast till
kvantiteten. Till arten äro de ett och samma. En järnspets skall
draga blixten. Ett tåg af hampa eller ståltråd skall leda den till
marken. Åskan har mist sin förstörande skräck. Århundradets
största upptäckt är gjord, en moder till många andra upptäckter,
om hvilka man på den tiden icke kunde drömma. Man känner
den hälsning, hvarmed Franklin i anledning af sin upptäckt en
gång som Förenta staternas sändebud hälsades i franska
akademien: »Blixten du ryckte ur skyn och från tyrannerna spiran».
Men han skulle snart kallas till andra värf. Englands
kolonier i norra Amerika hade börjat växa upp till en ställning, som
gaf dem befogade kraf att lefva ett eget själfständigt lif. Men i
moderlandet var man van att behandla kolonierna som mjölkkor,
och deras anspråk, som i början blott gingo ut på att åt
kolonierna bevara den i det anglosachsiska folkmedvetandet djupt
ingrodda rätten att sig själf beskatta, möttes blott med hån och
förakt. Englands visaste statsmän insågo dock hvad klockan var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
