Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Freds- och skrift hvarje uppkommande krigisk stämning hos engelska
politikern, folket. Så tillkommo broschyrerna »1793 and 1853» (1853), och
»Three panics» (1862), i hvilka han ville förmå sina landsmän till en
välvillig och förtroendefull politik mot Frankrike. Kraftigt satte
han sig imot lord Parlmerstons inblandningspolitik, sökte
förekomma brytningen med Ryssland 1853 och förklarade sig med
sådan bestämdhet mot kriget, att hans popularitet fick en
allvarsam stöt. Då Palmerston 1857 invecklade England i krig med
Kina, förmådde han underhuset att antaga ett misstroendevotum
mot ministären. Men då parlamentet till följd häraf upplöstes,
förlorade Cobden själf vid de nya valen sin plats i underhuset.
Af staden Rochdale valdes han dock 1859 åter till
parlamentsmedlem. Då Palmerston ånyo trädde i spetsen för styrelsen,
erbjöds honom plats i rådskammaren. Han afböjde detta anbud,
men öfvertog därimot uppdraget att afsluta ett handelsfördrag
med Frankrike, hvilket ock kom till stånd 1860, med stort gagn
för den engelska industrien.
Därefter tog Cobden ej mer någon framstående del i de
politiska händelserna. Till följd af ett bröstlidande förbjöds han
af läkarne att deltaga i parlamentets förhandlingar 1855. I fredens
intresse ville han dock öfvervara debatterna om de canadiska
gränsernas befästande och reste därför från sitt landställe till
London, men öfverfölls strax efter framkomsten af ett häftigt
anfall af andtäppa och dog den 2 april 1865.
sFrihandelns apostel» är Cobdens främsta hederstitel. Men
frihandeln var för honom, liksom för hans vän och medkämpe
John Bright, endast en sida af en allmän princip. Det högsta
mått af välbefinnande för massorna var det mål, till hvilket de
sträfvade. Medlen att vinna det ansågo de vara, jämte fred,
folkundervisning, utsträckt rösträtt och själfstyrelse, dels sparsamhet
i statsutgifterna och därigenom lindriga skatter, dels fullständig
tillämpning af den nationalekonomiska grundsatsen, att det högsta
välbefinnande vinnes, om hvar och en får sköta sig själf.
Okritiskt genomförd kunde denna »Manchesterskolans» sist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
