Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt fosterland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den norska för stiftelsens medel ett Nobelinstitut, en centralanstalt
för studiet af den vetenskapliga behandlingen samt utvecklingen
af folkrätten.
Det var något hit intills enastående, då det internationella
fredsträfvandet nämdes i trontalet vid stortingets öppnande 1900.
Efter ett tillkännagifvande, att Norge och Sverge för sin del
godkänt det väsentliga i Haagkonferensens beslut, heter det här,
att grundstadgar för Nobelstiftelsen, af stortinget först godkända,
blifvit utfärdade; att utdelningen af fredspriset sker genom den
af stortinget för ändamålet valda komitén, som också leder det
därmed sammanhängande Nobelinstitutet; att den första
prisutdelningen skall ega rum 10 dec. 1901; samt att af stiftelsens
inkomster uttagas 300,000 kr. för hvarje prisgrupp, hvaraf 1/i,
med afdrag för utgifterna vid prisutdelningen, användes till dess
Nobelinstitut.
Komitén består af fem personer, som väljas af sista
stortinget i hvarje valperiod. Valet gäller för sex år. Sedan de tre
första åren förflutit, utgå efter lottning två af de valde och senare
hvart tredje år växelvis fyra och två. Dessutom väljas hvart
tredje år tre suppleanter. De afträdande kunna väljas åter. Första
gången, 1897, valdes till ledamöter i komitén statsminister J. Steen,
riksadvokat B. Getz, odelstingspresident (nu statsråd) J. G. Lovland,
Bjornstjerne Bjornson och lagtingspresident John Lund. Under 1900
afgående medlemmarne Bjornson och Lovland ha blifvit återvalde.
Alfred Nobels djupaste hjärtesak är sålunda till sist tryggad
för sitt höga ändamål, liksom stiftelsen i sin helhet blifvit lagfäst
och nu står på oantastlig grund.
Denne enslige fritänkare egde ingen lycka i sitt guld. Hon
fans i hans religion — att hjälpa och glädja sina medmänniskor.
Och han visste, att detta lönade mödan. Hur upplyst denna
vilja än var, som skänkte mänskligheten en gåfva af ovanskligt
värde, så var hon ändock ej det största hos honom. Det var
hans tro på människan, hans tro på hennes förmågor till
full-komning, som ledde honom på hans väg. Denna mäktiga tro
Nobel-
institut.
Fredsaken
i trontal.
Fredspris-
komitén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
