Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5 - 4 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
"Hur är det med lampan, brinner
hon?"
"Ja, hon brinner ännu svagt, och
jag har just läst de orden: ’Om jag
än vandrade i en mörk dal, fruktar
jag likväl intet ont, ty du, Herre, är
när mig, din käpp och stav de trösta
mig’. — Hälsa mor och syskonen!"
Dessa voro de sista ord, man hörde
från den unge gossen. Snart blev det
tyst i berget — han hade dött i brist
på luft. Men hans själ hade hittat
vägen hem genom den mörka dalen —
Guds ord lyste klart, det var den käpp
och stav, som tröstade honom.
C353
Grannar.
"Ack", suckade gamla Anna, där
hon sysslade vid spiseln i sitt lilla kök,
"nog har ju Gud givit mig allt det
som hör till dagligt bröd, allt, utom ett
enda, och just det ville jag så gärna
äga: goda, trogna grannar, men det
lär jag väl aldrig få !"
Steg och buller från rummet
ovanför komma henne att förtretad kasta
sleven i grytan och skynda ut.
"Vad är här för buller nu igen",
utbrister hon harmset i det hon
häftigt öppnar dörren till grannens
våning, "håll styr på edra barn, annars".
"Ack, tyst, tyst", nu först märker
Anna sin grannes förgråtna utseende,
"lille Karl har just slutit sina ögon —
för alltid".
Anna står som förlamad utan att få
fram ett ord. Karl död, han, hela
husets älskling, icke minst hennes,
gamla Annas ! Och hon, hon har
grälande rusat in i hemmet, där just den
allvarliga gästen före henne stigit
över tröskeln.
"Vi sprungo efter läkaren",
fortsätter hennes granne snyftande, "han
är ännu där inne — min lille Karl
kunde han ej rädda."
"Huru hastigt, huru oväntat", suc-
kar Anna, ooh gråtande vänder hon
om till sitt.
Det blev en förödmjukelsens och
självprövningens tid för den gamla.
Hon hade ständigt klagat över .sina
grannar, men hade hon väl själv varit
en god granne? Hade hon icke alltid
letat efter grandet i sin nästas öga
och nu, nu såg hon för första gången
bjälken i sitt eget. Ja, som en tung
bjälke tryckte henne nu hennes hårda,
ovänliga beteende mot den sörjande
grannen. Och tyngden blev svårare
att bära dag för dag. Hela hennes
själviska liv nu på gamla dagar, då
hon i allt blott tänkt på att inrätta
det så bekvämt som möjligt för sig,
anklagade henne, och alla bittra
tankar och ovänliga ord, allt tyngde
henne nu djupt, djupt ned i
förödmjukelsens dal. Men allra svårast var det
att tänka på de många, många
stunder, då lille Karl, den älsklige
fyra-åringen, varit inne hos "tant Anna",
vid vilken han innerligt fäst sig, ack
om hon vetat taga vara på de
stunderna, som aldrig mera skulle
återkomma, vilka solskensminnen hon nu
kunde äga i stället för det aggande minnet
av de många häftiga ord, varmed hon
ofta avskedat den lille, då, han
"skräpade" hennes rum med sina leksaker
och blev för högljudd i sin glädje.
"För sent", suckar gamla Annaj
förtvivlad, "för sent märker jag,
vilket själviskt liv jag levat, jag kan icke
mera gottgöra något, det lider mot
slutet, för mig är allt. förlorat för detta
och det tillkommande livet. — —"
Så ligger då Anna, stackare, sargad
och slagen invid vägen, liksom
mannen som fordom färdades) från
Jerusalem till Jeriko. Men — Gud vare
evigt lovad — ännu lever "den
barmhärtige samariten". Gamla Anna
lyssnar i sin nöd efter hans fotsteg.
De komma närmare. Hon hör den
underfulla, hugsvalande rösten :
"Människosonen har kommit att uppsöka
(Forte, å Sia. 38.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
