Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6 - 11 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
liten grönsakshandel, oeh han gladde
sig med henne, när affären gick bra och
hon gott kunde försörja sig och sina
små.
Så blev Johans bön hörd ändå, fastän
inte på det viset, som ni hade tänkt
det", slöt mormor.
’’Vad blev det då av Johan*
mormor?"
"När han blev större, skaffade hans
välgörare honom i lära hos en snickare.
Han var en flitig, läraktig gosse och
blev sedan en duktig, gudfruktig inan.
Nu är han gammal och har många barn
oclh barnbarn."
"Då är han väl mycket gammal?"
menade Henrik.
"Ja, det är han, mina kära
småttingar, hans hår är nu vitt. Men aldrig
har han glömt, huru Gud hjälpte honom
i frestelsens stund, när han var bara en
liten gosse."
’ ’Ack, vad det skulle vara roligt att
få träffa honom!’’ önskade Elisabet och
såg upp ifrån sitt arbete. Då mötte hon
Mormors leende ögon.
"Tycker du det, Lisa lilla? — Nå ja,
c^et skulle väl kunna ske. Jag tror att
han kommer snart hem. Se, där är han
ju redan."
Elisabet sprang, upp oeh kastade sin
söimnad på golvet; Henrik hoppade över
sina träbitar, och båda sprungo ivrigt
mot dörren. ’ ’Åh se, Elisabet!’’ ropade
Henrik förvånad, "det är ju morfar."
Guds änglar.
(Forts.)
Nils och Märtas föräldrar bodde på
en stor egendom vid Västkusten. Från
salsfönstret kunde man se utåi havet,
och man behövde icke gå mera än tio
minuters väg, förrän man var nere vid
stranden. Det var i dag första gången,
Märta och Nils den här våren fingo gå
till klipporna, så det var ej underligt
att de kände sig ivriga och
längtansfull a att komma i väg. Hela våren hade
varit kall och stormig; om kvällarne
kunde de ända hit upp höra hur havet
dånade, och då de, insvepta i varma
sjalar, stodo på balkongen, sågo de hur
skyhöga, fräsande vågor slogo upp mot
klipporna och stänkte sitt skum runt
omkring. Men nu hade det blivit ett
plötsligt omslag i väderleken; havet låg
lugnt och stilla, luften var sommarljum.
.i trädgården brusto blomknopparne,
och ute bland skären flögo havsfåglarne.
ropande och lockande varandra.
Märta oeh Nils rusade genom
trädgården utför banken, som ledde till
stranden, utan att det minsta bekymra
sig om att Lovisa hade svårt att följa
dem med sina gamla, styva ben.
Lovisa ansträngde sig emellertid allt vad
hon kunde för att hinna lika fort som
barnen, ty det föll henne mycket fjällan
in att göra några slags invändningar,
vare sig i ord eller handling, mot vad
Märta och Nils önskade. Hon hade
vart sköterska åt deras mamma, då
hon var liten, och nu ägnade hon sin
ålderdom åt hennes småttingar,
stoppade deras strumpor och såg efter dem
under deras lekar, och om hon kunnat
giva sitt liv för att bereda deras lycka,
skulle hon ha ansett det som den mest
naturliga uppoffring.
Då barnen kommo till stranden, blevo
de mycket förvånade över att se, hur
deras favoritställe, en sandbank
nedanför klipporna, förändrats under sista
stormen. Havet hade stigit flera alnar,
och platsen var inte på långt när så
stor och bra att leka på.
"Så tråkigt!" utbrast Märta, som
stod med sina leksaker i handen och
såg sig omkring, "och så otäck och ful
sanden har blivit, man kan ju inte
gräva i den som förr..."
"Vet du vad!" ropade Nils, som
hade ett mycket företagsamt lynne,
"vi ska’ samla stenar på stranden och
bygga en bro ut i havet, det är mycket
roligare än att leka i sanden..."
"Ja, det ska’ vi göra!" utropade
Märta förtjänst, i det hon kastade ifrån
sig sandhinken och spaden, "en så’n
där bra bro av sten, som Fritz och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
