Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6 - 11 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
Gustav byggde förra året och som man
ban gå ut på... "
Lovisa stod tyst och hörde på; hon
kände sig icke lika intresserad av en
brobyggnad, men som hon av
barnens ivriga, förtjusta ansiktsuttryck
förstod att det icke lönade mödan att
göra några invändningar, fattade hon
posto på en stor sten nere vid
lång-grundet, där barnen skulle lägga ut
sina stenar till en blivande bro. Nils
och Märta började 1111 sitt arbete och
höllo oförtrutet på därmed ett par
timmar. Uppe på stranden samlade de
stenar, så stora de möjligen förmådde
bära. släpade dem ned till vatt-
net och lade dem på varandra. De hade
utomordentligt roligt; vädret var så
vackert, havet så blått och stilla, de
kunde se den fina sandbädden långt ut,
och då de lyckats stapla upp några
stenar på varandra, julblade de av fröjd
och ropade att nu var bron snart
färdig. *
"Ja, Lovisa, vi ska’ ha den ända ut
till stenen, som ligger där borta!" sade
Nils, i det han pekade på en sten, som
stack upp ur vattnet ett par alnar från
land, "se’n kunna vi gå på den av och
an, blir det inte bra kanske? Lovisa
ska’ flå gå på den ockäå.’’
Ports.
"Herrens domar över jorden gå." i
Mörka skyar himlens kupa svärta,
oron griper djupt i månget hjärta.
Herren hörs sin starka röst upphäva,
för hans stämma jord och himlar bäva.
Storm och vågor ryta, havet bullrar,
blixtar fräsa, krigets åska mullrar.
Än dock sträckas Herrens fadershänder
skyddande kring nordens kära stränder.
Ännu hörs hans hjärtas språk det varma:
"Det min lust är att få mig förbarma."
Men — hur länge? — Så det ängsligt
frågas.
Syndamåttet blott alltmera rågas.
Svenska folk, som dansar, leker, skämtar,
fastän dödens klocka hotfullt klämtar,
vakna! Hylla Sonen! Dig besinna!
Snart hans vrede skall begynna brinna.
Hur du hånler — vad du än må säga:
Vet, han skall dock sista ordet äga!
Herrens folk, du lilla, syskonkedja,
som för Sveriges land än höres bedja,
känn din egen synd och skuld med
smärta!
Må det bliva rop utur ditt hjärta!
Må vi samfält sucka: Vi ha syndat,
Herre, vi ha straffets dag påskyndat.
Dina domar äro rätta, sanna.
Herre. Herre, än dock hos oss stanna!
För ditt kors, din död, din törnekrona
hela och förlåt, ack hjälp och skona!
Må din eldsblick djupt i själen bränna,
att vi nådens sötma lära känna!
Låt din Ande än i norden dröja
och vid korset vilsna själar böja!
Straffa ej vårt folk det gudsförgätna,
skingra svarta skuggorna, som tätna,
du som för ditt folk har lovat vara
hjälp och tillflykt uti nöd och fara!
Tryckt på Norrköpings Tidningars Tryckeri - 1917.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
