Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12 - 25 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
så söker man dig." Hon gick ut i
ensamheten på en höskulle, • föll på sitt
ansikte och ropade till himmelens Gud,
att han måtte förbarma sig och låta
henne få behålla sin kära moder. Och
hon tillade, att om Gud nu hörde
hennes bön och gjorde hennes moder frisk
igen, så skulle Frida bättra sig och
hädanefter vandra på Guds vägar. I
stor barmhärtighet hörde Gud hennes
bön och gav henne, vad hennes hjärta
begärde. Men ack! Hur gick det med
Frida? Jo: När nöden var över, så
glömde hon både nödhjälparen och sitt
löfte.
Men den "föraktade vännen"
glömde ej henne. Nu gjorde han sig
påmind genom en ung släktings död. Då
tänkte hon åter på bättring. Stundom
> gick hon ut i ensamheten och grät vid
tanken på, att det snart kunde bliva
hennes tur att kallas ur tiden. Och
hon var ej beredd för en "salig
hädanfärd". Dock än en gång drog hon sig
undan den kallande rösten och sökte
sin glädje i världens yra. Och hon —
* ofta den gladaste bland de glada —
tänkte: Endast utan Gud finns
verklig glädje på jorden.
I stor trofasthet klappade dock
Jesus på den stängda hjärtedörren.
Mitt i dansens virvel hände det, att
ett bibelord eller en psalmvers rann
henne så klart i minnet och störde
nöjet — men blott för en stund. Fort
lyckades det, satan att fånga sinnet
med förespeglingar om denna världens
härlighet.
Men "Jesus, som är mild mot de
otacksamma och onda", sökte ännu
ivrigare sitt förlorade barn. Åter
gästade den obevekliga döden i hennes
närhet. En yngre god vän och
lekkamrat till Frida blev angripen av
lungsot och dog vid 14 års ålder, och
själv var Frida klen till hälsan.
Då gick det ej längre att skjuta
livets allvarligaste fråga ifrån sig.
"Vad skall jag göra, att jag må
varda salig?" blev nu det som mest sys-
selsatte hennes tankar. Jo: Hon skulle
bliva riktigt snäll och på den vägen
vinna Guds nåd. Hon bemödade sig
allvarligt att ställa sin vandel efter
Guds ord. Men ju mer hon bemödade
sig, ju mera kände hon kravet på att
vara fullkomligt rättfärdig .inför en
helig Gud. Hon kunde icke uppfylla
Guds bud.
Och ingen i hemmet förstod hennes
kamp.
Men i samma by bodde en gammal
tant C., som var en av "Herrens
elända". För henne omtalade Frida sin
nöd och blev förstådd.
Hon lånade henne boken:
"Människans fall och upprättelse" av C. O.
Rosenius. Ofta ensam ute i skogen läste
Frida i densamma, och ett nytt ljus
gick så småningom upp i hennes själ.
Slutligen kunde hon i.tron säga med
aposteln Paulus: "Je.sus är för mina
synders skull utgiven och för min
rätt-färdiggörelses skull uppväckt."
Nu kände hon, att hon blivit
delaktig av den sanna livsglädjen, och
glad sjöng hon:
"Se, Jesus Jesais är det namn.
som är så dyrt för mig,
den ljuva ro, den stilla hamn,
som har all frid i sig."
Under de år, som svunnit sedan
dess, har mången hård storm gått
över Herrens plantering i hennes själ.
Men genom Guds trofasthet har detta
fått driva henne till att mer och mer
grundas och rotfastas i sanningen.
Och "han, som i henne ett gott verk
begynt haver, han skall det ock väl
fullborda intill Jesu Kristi dag".
"Hans tålamod få vi räkna för vår
frälsning.’’
Ida C.
csso
BARNABC N.
Du, som lät törnekronan prässa
och färga röd din helga hjässa
och villigt gick all smärtas stig
att vinna liv och frid åt mig,
mitt hjärta tag! Ti’l ditt det gör:
och hem till dig mig lyckligt för!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
