Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12 - 25 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
„ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
pelmurarna. Men hennes frigjorda
ande badar i sol och vår hemma bland den
stora skaran inför tronen, om vilken
det heter: "Dessa äro de, som hava
kommit ur den stora bedrövelsen, ocIl
de hava tvagit sina kläder och gjort dem
vita i Lammets blod".
Nedanstående verser lästes vid
hennes liila blomstersmvekade grav:
I barndomens rosengårdar
bland Jesu späda små lamm
den grymma hjärtlösa döden
så härjande drager fram.
Han bryter i syskonringen
den ros, som doftade bäst,
han tager utan att fråga
just den vi älskade mest.
Nyss log hon så glatt den lilla
med skära rosor på kind
och sprang ibland höstens blomster
så frisk som en vårens vind.
En bruten knopp hon nu vilar
i kistan, så vit och kall,
och faders- och modersblicken
den skymmes av tårars svall.
Farväl, du älskliga vårblom
med solljus uti din blick!
Det blev oss så mörkt och öde
när bort ifrån oss du gick.
Du drog våra hjärtan med dig
ett stycke från natt och grus
mot landet det underbara
av idel sommar och ljus.
Du kära, lyckliga lilla,
för evigt d.u bärgad är.
Ej frestelser, synd och smärta
dig hinna hos herden kär.
Förrn höstliga vinden hann dig
och frostnatt så kall och hård
du flyttades hem frän öknen
hem, hem till Guds rosengård.
Skyld av det snövita silket
du står inför tronen ljus
och stämmer in uti sången,
som dånar likt havets brus.
De dinas hjärtan de blöda
men fröjdas, fröjdas ändå:
Du hunnit hamnen den lugna
dit ej några stormar nå.
Lägg, Herre, på sår som svida,
så helande ömt din hand.
I faders- och modershjärtat
ack s-valka lidandets brand!
Du gode himmelske herde,
som hem har bärgat ditt lamm.
Ack led oss du, att v i lyckligt
omsider ock hinna fram.
K. K—n.
I den Högstes hägn.
Bland arbetarna i stenkolsgruvorna
vid Newcastle befann sig för flera år
tillbaka en man, som av sina kamrater
allmänt kallades "den tålige Josef".
Genom mångårig vandring under Guds
hugsvalande och tuktande nåd,
hade-han alltmer kommit därtill, att han
kunde taga vad som hände honom, smått
och stort, såsom ifrån Herren och var
därför vanligtvis stilla och lörnöjd. Vid
varje förefallande händelse hörde man
honom ständigt upprepa: "På eder äro
till och med huvudhåren räknade",
eller ock: "Dem, som hava Gud kär,
tjänar allting till det bästa". Med
sådana Herrens ord stillade han sitt hjärta
under prövningens stunder och
hade-därmed även varit mången lidande själ
till hjälp.
Till stor , bedrövelse för Josef, voro
de flesta av medarbetarne i gruvorna
sådana, att de icke frågade efter Herren
och hans ord. Då han -hörde deras
gudlösa tal, hade han ofta varnat och
förmanat dem; men härav hade de endast
blivit förbittrade, och de
begabbade-ständigt den fromme mannen. När en
olycka eller ledsamhet hände honom,
brukade de hånande säga: "Josef, det
sker allt till ditt bästa!" Bland alla
dessa försmädare var det isynnerhet en,
som utmärkte sig framför de övriga
genom den iver, med Vilken han
begagnade varje tillfälle att söka reta den
fromme Josef och förlöjliga hans tro, att
allt skulle tjäna honom till det bästa.
Han hette Timoteus och var även
framstående för ett fräckt syndaliv.
En dag, då Josef och Timoteus voro
i begrepp att stiga ned i schaktet, lade
Josef för ett ögonblick sitt lilla
matknyte bredvid sig på marken. I
detsamma var en hund tillstädes och sprang
bort med knytet. Detta var en
välkommen anledning för Timoteus att
gäckande utropa: "Josef skall detta nu också
vara till ditt bästa?"
"Utan tvivel", svarade Josef helt
lugnt; "men utan middag kan jag
dock icke vara, därför »måste jag söka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
