- Project Runeberg -  Barntidningen Senapskornet / Årgång 7 - 1917 /
99

(1917-1920)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13 - 1 April - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

99 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET



Johan En är nu en grånad man, som
sökt och funnit sin vila vid korsets
fot. Och många gånger i sitt liv har
han sett det ordet besannas: "Herrens
ögon överfara hela jorden för att
bistå dem, som av allt hjärta hålla sig
till honom".

Ida C.

cssa

Cesars nattgäst.

I de stora millionstäderna i utlandet
händer många gåtlika saker, som lyckligtvis
nästan äro okända för o&s, som vistas i
mindre städer och på landsbygden. Hur
mycken nöd och hjärtesorg bor ej där i
skymmande gränders slum, "där synder av
alla slag frodas som ogräs". Lyckliga de
barn, som få uppväxa i ljuset av Kristi
evangelium och i närvaro av ett gott hems
välsignelser.

I en viss storstad, nära stadens utkant
på en gata, som var bebodd av arbetsfolk,
sågs ofta på senare tiden en liten mager
trasig pojke skymta fram baikom gathörnen
lik ett skyggt vilddjur och försvinna lika
fort. Till en början brydde sig ingen om
honom, ty i en storstad är man van vid att
se mycket mänskligt elände. Och vad den
lille levde av och var han höll till voro
saker, som de ej brydde sig om att forska
efter. Men om de vetat det, skulle säkert
mer än en gråtit av medlidande. Det
hände dock till slut, att en och annan av
medkänsla kastade till honom en brödbit.

Utom staden låg en stor handelsträdgård,
där fruktträden om hösten dignade under
sina tunga bördor av röda äpplen och gula
päron. En stor, morsk gårdvar vaktade
fruktgårdarne för obehöriga besök, och alla
pojkar i närheten voro fasligt rädda för
Cesars vassa tänder och skrämmande skall.
Men han fick ej många gånger gå lös, utan
måste merendels ligga i sin koja,
fastked-jad med an grov järnlänk.

Men det var ej Cesars enda egenskap
att kunna skrämma äppeltjuvar. Han
kunde ock vara ömsinnad ooh taga de svaga
och värnlösa under sitt beskärm. Den lille
hemlöse Ronald stod en dag utanför
staketet och såg genom spjälorna in på
uthusgården, där hundkojan stod, hur en
hönsmamma med sina små tagit sin tillflykt till
Cesar inne i kojan, där han själv helt belåtet
syntes övervajka sina små skyddslingars
alla rörelser.

Det var på hösten, och nätterna voro
kalla, och lille Ronald ryste, när han tänkte
på, att han intet annat natthärbärge hade

än under en bro eller inne i en vrå på
någon gård, där han bara låg och frös i sina
tunna paltor utan att kunna sova. Då rann
en djärv idé upp i hans huvud. Skulle inte
även han kunna få ett varmt nattlogi, om
han kröpe in till den stora ’hunden, sedan
alla gått till vila på gården? Inte drog han
sig för att svinga sig över det höga
staketet, han, som kunde klättra som en katt.
Han skulle .i alla fall försöka. Den
hunden, som visade sig så öm och snäll mot
hönsfamiljen, skulle inte han visa samma
godhet mot en stackars liten hemlös,
frysande pojke —?

Ronald visste ingenting om hur han
kommit i denna världen, eller var han en
gång haft tar och mor. Han visste blott
om en gammal gumma, som han kallat
mormor och som hyste honom om nätterna ooh
gav honom då ooh då en bit mat. Men en
gång, då han kom från ett av sina vanliga
strövtåg, var mormor borta, och den kvinna,
som tagit hennes rum i besittning, sade,
att hon var död och begraven och att hon
själv inte ville ha med gatpojkar att göra.

Och så stod lille Ronald ensam i världen,
så ensam som man endast kan bli i en
sådan folköken som en storstad. Men
genom ett dunkelt, outrett virrvarr av
tidigare minnen, skymtade ibland en ljus,
ljuvlig kvinnogestalt fram, och han hörde en
röst lik musik säga, när en vit hand visade
på en tavla i förgylld ram, där en man med
ett mycket skönt, milt ansikte satt med
ett litet barn i skötet, medan andra barn
stodo runt omkring:

"Det är Ronalds bäste vän —
barnavännen ... Bed att han hjälper Ronald att bli
en snäll gosse, och glöm aldrig bedja
honom om hans Helige Ande!"

Han visste ej säkert, om detta var dröm
eller verklighet, men det var i alla fall en
ljuspunkt i hans inre — något, han gömde
på, som en skatt och som vid inånga
tillfällen bevarat honom ifrån att göra odygd,
för så vitt han kunde skilja på rätt och
orätt.

Men hur skulle han kunna bedja till sin
bäste vän, som han aldrig sett annat än på
en tavla, ocih som han ej visste var han
fanns?

Men hoppet uppehöll honom. En gång
skulle han nog få rätt på "barnavännen",
och till desis finge han försöka vara snäll
gosse så ’mycket han själv förstod.

När mörkret kom och bredde sig över
gården och lyktan släcktes för natten, kiev
han varsamt över staketet. Från
hundkojan hördes ett doft morrande, men den
kloka hunden tycktes ana, att det inte var
någon frukttjuv, som smög sig in, utan en
stackars hemlös människovarelse.

(Forts, å sid. 102.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:19:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/senap/1917/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free