Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13 - 1 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
„ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
"Vovven lille — snälle rare vovven, skäll
inte på mig!" sade gossen med skälvande,
smeksam röst och närmade sig sakta kojan.
Och i gasskenet utifrån vägen såg han att
hunden viftade på svansen, som om han
fått se en vän. Ronald smög sig närmare
och lade smeksamt sin hand på hundens
stora huvud. Så varmt det var... Så kröp
han så sakta och varsamt in i den rymliga
buren ooh lade sig bredvid hunden, vilken
drog en djup suck av belåtenhet. O, en
sådan god natt han hade hos sin ludne vän,
som syntes ha behov att skydda någon,
även då hönan ooh kyoklingarne voro
instängda i hönshuset!
Efter detta lyckade försök var Ronald
ej längre hemlös. Varje natt kom han och
tog Cesars gästfrihet i anspråk och blev
alltid lika väl mottagen. Så upptäcktes en
natt Cesars inhysing av husbonden, som
kom sent hem och undrade, varför det var
så tyst i hundkojan. Han fann pojken och
hunden sovande bredvid varandra, och
hunden som först vaknade, viftade på svansen
som ville han säga: "Väck inte min
skyddsling."
Det rörde herrns hjärta. Men han ville
veta, vem pojken var, och varför han valt
ett sådant nattkvarter. Ronald redogjorde
öppet och ärligt för sig och bad att
fortfarande få vara i hundkojan, "ty han hade
intet annat hem på jorden". Herrn fattade
medlidande med den stackars hemlöse och
lovade taga vård om honom.
Då såg Ronald upp ooh ’frågade:
"Kanske ni är barnavännen...."
"Kanske det", skrattade herrn, som inte
visste, vad han menade. Men tydligt var,
att han nu fått lust ^tt visa sig som en
barnavän, ty han tog vård om gossen,
klädde upp honom i nya, fastän tarvliga
kläder och lät honom springa ärenden.
En dag hade han gått ett ärende ut i
staden. När han gick tillbaka mötte han
en f’n dam med ett allvarligt utseende. O
— så hon liknade den ljuva bilden, som han
bar i minnet! Han stannade och såg upp
i hennes ansikte. Då bleknade hon,
fattade tag i hans rockkrage och vek ner den
samt såg ett rött födelsemärke på hans
hals.
"Vad heter du?" frågade hon flämtande.
"Ronald", svarade han förvånad av
hennes beteende.
"Ronald — min gosse", utbrast hon och
svimmade. Det var Ronalds mamma, som
återfunnit sin son, som en gång vid
hennes bortovaro blivit stulen eller på annat
sätt kommit bort. Nu efter fem år
återfunno han och föräldrarne varandra. Ooh
då fick han i verkligheten göra närmare
bekantskap med "Barnavännen", som han
alltjämt längtat efter och som hela tiden
osynlig vakat över honom.
Snart satt Ronald lycklig, pigg och
trevlig med sina båda äldre bröder på
skolrummet och inhämtade kunskaper av den unge
informatorn, han .som kunde så väl med
pojkarne och lärde dem, att gudsfruktan är
all vishets begynnelse.
Men Ronald bröt aldrig
vänskapsförbundet med Cesar, vars nattgäst han en tid
var.
Betty.
Betraktelser
över Ebr. 1: 1—3.
Av A. V. I.
(Ports.)
I liknelsen om herden och fåren
betonar Herren Jesus särskilt den
egenskapen hos fåren, att de känna sin
herdes röst. Han säger: "Fåren höra
herdens röst, och sina, egna får kallar han
1 vid namn och för dem ut. Och när han
har släppt ut sina egna får, går han
framför dem, och fåren följa, honom, ty
■ de känna hans röst. Men en främmande
följa de icke utan fly ifrån honom,
emedan de icke känna de främmandes röst.
–Jag har ock andra får, som icke
äro av detta fårahus; dem måste jag
ock föra, härtill, och de skola höra min
röst, och det skall varda en hjord och
en herde. — -— Då vart åter en söndring
bland judarna för detta tals skull.
Många av dem sade: Han har en ond ande
och är ursinnig; varför hören I honom?
Andra sade: Sådana ord talar icke en,
som är besatt av en ond ande." Joh.
10: 3—5, 16, 19—21.
Här se vi, hur olika människor ställa
sig till hans ord. För några få voro de
ljuvliga, men för andra voro de så
obegripliga och dåraktiga, att de sökte
inbilla sig, att även talaren, som var
mästaren med den lärda tungan, var
ursinnig eller från sina sinnen. Och
fastän de icke aktade hans ord och
således icke kunde känna honom, ville
de ändå påskina, att det var hans och
icke deras fel, att de icke kände honom.
Det heter vidare: "Då omringade ju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
