Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15 - 15 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
Denne såg tankfull och nedslagen ut. Var
det väl möjligt att bibringa gossen framför
honom något begrepp om konfirmationens
betydelse och den heliga nattvardens djupa
innebörd? Var det väl rätt att släppa fram
honom till de heliga tingen, vilka han
tycktes sakna förutsättningar att fatta på
något sätt? Men å andra sidan var det rätt
att neka detta barn tillträde till Herrens
bord, dit han i alla fall ville gå om än ej
av de bästa bevekelsegrunder. Det var ej
otro, isom prosten läste i de ögon, vilka
bedjande sågo upp till honom. Per var
okunnig ooh barnslig, men prosten hade en
befallning att lyda: "Låten barnen ko-mma
till mig och förmenen dem icke!"
"Ja, min gosse, jag ville icke neka dig
att gå fram..." började den gamle mannen,
men hejdade sig, då han såg det uttryck,
som vid dessa ord spred sig över Pers
ansikte.
En gèng i sin ungdom hade prosten sett
en fängslad örn frigivas. Blicken i örnens
öga, när denne fann sig fri att flyga upp
mot ljuset, hade gjort sådant intryck då
på den unge mannen, att han aldrig sedan
kunnat glömma den. Pers öga hade ett
liknande uttryck.
"Jag vill ej neka dig," upprepade prosten
rörd, "men jag uppmanar dig att pröva dig
själv inför Gud, om du är värdig."
Detta lät så högtidligt, att Per blev
beklämd. Icke var han värdig att komma till
nådens bord!
"Kom i håg, att den är den värdigaste
nattvardsgästen, som djupast känner sin
egen ovärdighet", fortfor prosten, och Per
fattade åter mod. "Kom till konfirmation
och nattvard, kom som du är och möt din
Frälsare, som längtar efter dig och har
älskat dig, alltsedan du kom i världen!
Han skall taga emot dig!"
Forts.
cssn
På sjukhus.
Av E. K.
(Forts.)
Dagen efter, sorn var söndag, voro en
del patienter med läkarens tillåtelse ute
på åktur, och jag vill lova, de voro
glada. På kvällen tändes julgranarna
för sista gången, och även då var det
glädje bland de små. Ett par små
flickor ikläddes vita dräkter, fingo
lysande kransar i håret och stjärnor på
bröstet. De voro riktigt näpna oeh
förevisades i rummen. Den ena av dem drogs
i en rullstol, emedan hon ej kunde gå.
Att döma av storleken kunde den yngsta
antagas vara tre år men var omkring
sex. De mörka ögonen lyste som
stjärnor, och den lilla varelsen liknade en
ängel, fastän vingarna saknades.
Stackars små, som så tidigt tryckas av
plågor och lidande!
Under juldagarna hade
småttingarna haft det rätt trevligt. De fingo
papperskorgar, dockor m. fi. leksaker i
julklapp. En grotta av bomull
föreställande snö hade de på ett bord. Inuti
den fanns ett rött hus, enkvistar,
liknande skog, samt många små tomtar. I
ett annat rum stod en kyrka med "snö"
på taket. Ur de röda fönstren strålade
ljus så vackert.
Rörande var att se små gossar ligga
med sträckta ben och vidhängande
tyngder. Huru gärna skulle de icke vilja
åka kälke och leka snöbollskrig med
syskon och kamrater!
De saknade varken god vård eller
leksaker, men nog blev tiden lång för demr
då de ständigt måste ligga stilla, borta
från föräldrar och hem.
O, att de, som äga hälsan, värderade
den, men sorgligt nog göra både små
och stora sällan det, förrän den saknas.
En afton döptes en liten flicka, som
snart fick flytta hem till den store
barnavännen Jesus. Jag såg en dag ett
par små tvillingsyskon, vilkas mamma
dött kvällen förut. "Jesus, Jesus, kom
snart", var med det sista, hon sade.
Många äro de, som från sjukhus
flyttat in i evigheten. Saliga de, som
uppgjort sin sak med Gud och från lidande
och nöd få flytta in i Guds rolighet, där
ingen värk skall vara.
Om den ljuvligaste stund, jag hade på
sjukhuset, måste jag förtälja något. Jag
var då rätt kry och kunde gå omkring
i salarna bland de sjuka.
En dag observerade jag en
nykommen patient på avdelningen. Det var
en ung trossyster, och överraskningen
blev stor å ömse sidor, ty fastän vi ej
förr träffats hade vi önskat bli bekanta.
Hon skulle just då opereras, och efter
att ha växlat några ord skildes vi. Anna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
